En King med vissa brister

Rent stilistiskt är han till och från lysande. Personporträtten är ofta träffande och genomtänkta, miljöbeskrivningarna inkännande och språket säkert. Till det kan man lägga förmågan att levandegöra det amerikanska samhällets skuggsida: alkoholism, drogmissbruk, kvinnomisshandel och utanförskap? King har skrivit om det mesta mästerligt. Sedan kommer vampyrerna, den sataniska clownen, gengångarna, rymdvarelserna, de odöda djuren eller den besatta bilen och förstör varje möjlighet att träda in i den amerikanska litteraturens finrum.

Om ovanstående är helt sant borde hans nya bok Doktor Sömn i sanning vara usel. Här hinner det nämligen inte gå mer än några sidor innan de odöda krafsar på toadörren.

Så dålig är den dock inte även om det finns en del brister. Efter Kings omskrivna olycka, där han var nära att mista livet efter att ha blivit påkörd, har det saknats något essentiellt i hans böcker. Så också denna gång. Fast den nya boken är en fristående uppföljare till megasuccén The Shining kan dessutom mycket av konceptet i den nya boken kännas igen från Drömfångare (2001).

Doktor Sömn handlar om vad som hände den paranormalt begåvade Dan Torrance som överlevde i The Shining (samma pojke som Jack Nicholson ville komma åt i filmen med samma namn). Svaret avslöjas nästan lika snabbt som det första spöket träder in i handlingen: han blev ett fyllo.

Stephen Kings nya är måhända inte lika nyskapande, inte lika skrämmande, inte lika hudnära som föregångaren, men ändå utvecklar sig Doktor Sömn till en bladvändare.

Att få en svårflörtad recensent att stanna uppe halva natten för att ta reda på hur en trettonårig flicka skall klara sig mot något så dumt som entandade barntorterande själsvampyrer som åker omkring i husbilar kräver förstås sin berättartalang. Och den har åtminstone Stephen King fortfarande kvar.

MIKAEL R KARLSSON