Döden gräver hål i hjärtat

I byar i Ontario där den sociala kontrollen är stark men där tillfällen till flykt å andra sidan är många.

Det är ett utgångsläge som är lätt att känna igen: småstäder är sig förvånansvärt lika i litteraturen, var de än ligger. Men människorna i Munros noveller deltar inte som i svenska småstads- och glesbygdsberättelser i ett moderniseringsprojekt, de röjer inte mark, lägger inte räls, bygger inte samhällen runt järnvägsstationerna. De tar tåget för att fly. Bort från nedgångna hus och händelselösa dagar utan hopp om förändring. Runt småstäderna i Munros Kanada finns inget samhälle, bara ödemark och transportsträckor till nästa stad.

Så är hennes gestalter inte heller delar i en större helhet, utan ensamma individer som väntar på utvägar. Ibland går många år förbi utan att det inträffar något som styr in livet på en ny bana, som i Stolthet där en harmynt man undviker alla de dörrar som öppnar sig för honom, trots att hans längtan inte är mindre än andras. Han har bara vant sig vid att tränga undan den.

Novellen ingår i Munros nya samling Brinnande livet som gavs ut i Kanada förra året och som nu kommit i svensk översättning av Rose-Marie Nielsen. Den innehåller 14 berättelser om män och kvinnor som försöker stiga ur en tillvaro som tycks förutbestämd, eller skaka av sig ett tryckande förflutet. Munros noveller återger sällan detta förflutna som något avslutat. Hennes berättelser pågår och utvecklas medan vi läser och vi dras på så vis in i ett skeende som ytligt sett kan vara ganska odramatiskt men som är fullt av det slags spänning som alstras när mycket står på spel. Det är svårt att lägga ifrån sig Munros novellsamling.

I Att nå Japan reser en ung kvinna med sin lilla dotter till Toronto där hon hoppas återse en man hon träffat en gång på en fest och inte har kunnat glömma. Tågresan gör det möjligt för henne att ta sig dittills aldrig tillåtna friheter, men den visar henne också priset för friheten. Att sträcka sig efter sin längtans mål medför alltid förlust för Munros människor.

Vare sig Munro berättar i första eller tredje person håller hon ett diskret avstånd till sina gestalter. Deras känslor tillåts aldrig bli våldsamma, vilket inte minskar styrkan i dem, snarare tvärtom. De lever ofta enahanda liv i karga trakter. Sjukdomar binder dem vid varandra. Döden gräver hål i deras hjärtan och särskilt kvinnorna är kringskurna av konventioner och fördomar. Men de tar hela vår uppmärksamhet i anspråk. Även de oansenligaste figurer behandlas med en respekt som förstorar dem också när utsattheten leder dem till besynnerliga handlingar, plötsliga obetänksamheter eller utbrytningar, som när den harmynte mannen i Stolthet plötsligt säljer sitt hem i panik när den kvinna han tycker om vill flytta in hos honom.

Det som ser ut som katastrofer har nästan alltid en ljus sida hos Munro, men inte så att hon har några lyckliga slut. Berättelserna blir ofta stående på tröskeln till något vi bara anar. Vi förstår att livet kommer att förändras, inte säkert till det bättre, men tristessen kan slå över i möjlighet. När det udda paret i Stolthet tittar ut genom det sålda husets fönster ser de plötsligt tre tvättbjörnsungar leka i fågelbadet och de fylls av ren glädje.

Ingrid Elam