Briljant om världskriget

Förutom den tolvåriga skolflickan Elfriede Kuhr som såg infanterister ge sig av mot kriget under sång och jubel får man i denna kraftigt utökade version av Stridens skönhet och sorg från 2008 även följa flera nya karaktärer, män och kvinnor, av olika nationaliteter, bland annat de mer kända författarna Franz Kafka och Robert Musil.

Man rycks med känslomässigt på ett vis som kanske inte riktigt sker när man läser andra historiska verk, för människorna blir ofta för mycket av statister och inte så viktiga i de planer som dikteras av generaler.

Fördelen med Stridens skönhet och sorg är att människoöden här lyfts fram till förgrunden av ett blodbad som annars tenderar att bli fullständigt abstrakt och motbjudande. Det var ju flera hundratusentals som dog bara under första världskriget första år.

Eftersom jag ägnat sommaren åt att läsa även andra böcker om första världskriget börjar den här bisarra mängden av döda bli en smula obehaglig. Tio tusen där, femton tusen där. Häpp! Så många kunde ju stupa under en förmiddag.

På förmiddagen lever 15 000 män, några timmar senare är alla döda. Nermejade av kulsprutor vars effektivitet man på den här tiden märkligt nog verkade ha blundat för. Trots att man sänder fram våg efter våg av infanterister som blir fullständigt massakrerade fortsätter man helt vettlöst att göra det. Hur var det egentligen möjligt?

Genom att skildra kriget utifrån många olika människors perspektiv lyckas Englund beskriva den mentala tidsanda som kanske var en förutsättning för att det skulle bli som det blev. Lördagen den 22 augusti stupar till exempel den 43-årige gymnasieläraren Udo Kraft vid byn Anloy.

Englunds beskrivning av tysken är av en närmast patetiskt gammaldags person, ingalunda unik för detta krigsromantiska tidsskede. Regementet har ställt sig i en lång rak linje på ett sommargrönt fält. Bajonetterna är på och glittrar i sommarsolen. Officerarna sitter till häst. Bataljonernas fanor fladdrar i vinden.

Det är som i böckerna om Napoleonkrigen som Kraft läste när han fortfarande gick i kortbyxor. Fronten och kriget är mytiska begrepp för honom. Att offra sig för Folket, Fäderneslandet, för Tyskland – det är att upptas i det stora och vackra för evigt.

Men napoleontidens drömbild är flyktig. Plötsligt brakar det lös ur fransmännens gevär och kulsprutor. Englunds skriver: »De upprättstående tyska soldaterna i sina långa linjer är utmärkta måltavlor. De ramlar i klasar när kulorna smattrar ned.

Ingen av de fallna ser vem som skjutit. Eller ens varifrån skottet kom.« Kraft träffas i huvudet och dör. Englund spekulerar i att Kraft eventuellt kände lycka under sin sista stund av livet.

Kriget är den 22 augusti bara inne på sitt första år, det är fortfarande månader kvar till det låsta ställningskriget på västfronten, senapsgasen och pansarvagnarna.

Kriget var en veritabel katastrof, men det som verkligen slår mig med år 1914 är hur den romantiska 1800-talsvågen brakar rakt in i det som Englund kallar ”det nya och oväntade som kallas nittonhundratalet” med, tycker jag ändå, rätt ofattbara konsekvenser.

Andres Stoopendaal