Blodet droppar, blodet droppar

Drottningen är Liv Strömquist, vars sommarprogram förra året uteslutande handlade om mens. Hon berättade om när hon som ung tecknare träffade hon en etablerad manlig kollega som sa: ”Jag hatar serier av kvinnliga serietecknare, för kvinnor ritar bara serier om mens.”

Att det inte var sant vet ju alla som överhuvudtaget hängt med i serievärlden. Ingen, absolut ingen, ritade serier om mens.

Förrän nu.

Och nu tar serievärlden igen mensbristen med råge.

Liv Strömquist själv är dock inte med i nya albumet Kvinnor ritar bara serier om mens. (Hon kommer med ett eget album senare i höst.)

Redaktören Sara Olausson har samlat 31 tecknare, några veteraner som Lena Ackebo och Monica Hellström, många nyare namn som Karolina Bång och Frida Ulvegren.

Eftersom bidragen är så många är förstås nivån varierande men på det stora hela är albumet roligt och rörande. Ibland är det lumparhumor, men oftare seriöst och politiskt.

Framförallt är det viktigt. Jag älskar verkligen att det här seriealbumet finns. Tänk att det inte bara stannat vid snack på en facebooktråd eller tjejmiddag, utan faktiskt blivit till verklighet.

Varför är det då befogat göra ett helt seriealbum om mens medan ingen skulle komma på att göra det om till exempel den könsneutrala kroppsvätskan snor?

För att mensfrågor är kvinnopolitik. ”Har du mens eller?” är en förtryckande fråga till arga kvinnor, i samma stil som när man klagar över klimakteriekärringar eller fittstim.

Om det finns en röd (haha) tråd i albumet Kvinnor ritar bara serier om mens är det att lyfta bort skammen, en mensskam som blir mindre bara genom att alla dessa tecknare formulerar med tusch på papper. Flera av serierna handlar om första mensen.

Julia Hansens Första gången är verkligen rörande, med en liten tjej som cyklar omkring med blod på kjolen och blir sur när hennes mamma försöker visa henne skåpet med bindor.

Andra handlar om sexualitet, eller om politik, pms eller endometrios. Andra är konstnärligt vackra eller bisarra, som Linda Spåmans obegripligt sköna Fiesta.

Redaktören Sara Olaussons eget inledande bidrag är också värt att lyfta fram, inte minst för rutan: ”Den som ändå vore en fågel: Ingen mens, inget skägg.”

Lena Kvist