Berättelsens kraft
Chilenaren Hernan Rivera Leteliers roman Filmberätterskan är en virtuos uppvisning i litterär ekonomi. Kort, dryga hundra sidor, men mångbottnad så det förslår.
Förlaget marknadsför författaren som ett slags Slas på spanska. Ganska långsökt tycker jag.
Måste man leta kulturella referenser ligger i så fall Guiseppe Tomatores underbara film Cinema Paradiso och Gabriel Garcia Marques kortroman Krönika om ett förebådat dödsfall närmare i tonfall, stil och tematik.
Denna underbara parabel om hur lilla Maria Margarita för en kort tid uppnår stjärnstatus utspelar sig i ett litet ökensamhälle i norra Chile på 1960-talet.
Marias pappa är sjukpensionerad gruvarbetare, delvis förlamad och placerad i en fåtölj på hjul, ett slags fattigmansrullstol där han sitter och pimplar rödvin romanen igenom, mamman har rymt med en cirkusdirektör och de fyra bröderna bidrar till försörjningen med tillfälliga påhugg.
Det mesta skulle vara nattsvart i denna gudsförgätna håla om det inte vore för biografen där stjärnor som Charlton Heston och Marilyn Monroe i Technicolor och Cinemascope ger löften om en ljusare värld och lyfter ökendammet från de arma människornas huvuden om kvällarna. Maria får som uppgift att återberätta filmerna för de andra i familjen, ekonomin tillåter bara en biljett, något hon utvecklar till en konstart i sig och hon blir med tiden en attraktion i hela gruvdistriktet och inte sällan större än de filmer hon är tänkt att illustrera.
Hur det hela slutar ska inte avslöjas här, men när TV:n kommer till byn får Marias karriär sig en hård törn...
Letelier är född och uppvuxen i just en sådan där by.
Han kan miljön, och de där särpräglade människorna i grunden, men det som därför lätt kunnat bli en i raden av lokalpatriotiskt färgade skrönor blir i stället hos Letelier till en berättelse av allmänmänsklig karaktär och en påminnelse om berättarkonstens universella kraft.
Per-Axel Svensson
