Madonna vill tala allvar på discospråk

Enligt Madonna själv är Madame X en hemlig, identitetsskiftande och frihetstörstande agent. Hon är också en dansare, en professor, en statsman, en hushållerska, en fånge, en mamma, ett barn, en lärare, ett helgon, en sångerska, en nunna och en hora.

”I am Madame X”, framhåller hon, avslutningsvis.

Madonnas signum har länge varit att hon pekat ut nya vägar och uttryck inom popen. Inte bara för sig själv utan även för kollegorna i branschen. Men att uppfinna hjulet om och om igen är svårt. Ett hungrigt, drivet alter-ego innebär då tacksam hjälp på vägen, om inte annat eftersom det skapar en distans till det egna artistskapet. Plötsligt tillåts inspirationen ta ut svängarna, samtidigt som den kreativa tröskeln minskar.

På albumet, döpt till just ”Madame X”, visar sig detta bland annat genom att Madonna går in och ut ur flera olika teman. Vissa är politiska, andra personliga och självanalyserande. Fast tilltalet känns genomgående mer allvarligt än tidigare.

Det utforskande greppet påverkar även arrangemangen. Soundet här är rytmiskt, med drag av dancehall, dub, reggaeton och latinorytmer. Influerad av nuvarande hemlandet Portugal och samarbetspartners som Maluma, Quavo, Swae Lee och Anitta väver Madonna in språkbyten och rap-inslag i låtlistan. Däremellan experimenteras det också vilt med auto-tune, kyrkokörer, downtempo-melodier och en del disco.

Ambitiöst på många sätt, men också rörigt. Först när spår som Killers who are partying, Crave, Crazy, Looking for mercy och den avslutande I rise gör entré så känns det som att Madonna hittar fram till någon slags kärna. Här saknas visserligen experimentlustan som utmärker skivans första hälft, men materialet är melodiskt och balanserar fint mellan pop och r&b. Utan vidare ängslighet eller desperat sökande efter något nytt.