Slut på kapitel två

Imorgon byter vi, jag och min man. Då är det jag som står för den största inkasseringen av pengarna, jag som vinkar hej då från uppfarten, jag som ringer hem för att fråga hur barnen mår. I fortsättningen kommer jag undra vart nagelsaxen finns, var skötväskan är och när barnen senast åt.

Det är tufft att lämna över och släppa kontrollen helt, men vi är helt övertygade om att det är bra. För oss alla.

Jag har varit förberedd, sedan lillebror föddes faktiskt. Hej lillebror, om ett tag kommer du och jag inte tillbringa dygnets alla 24 timmar tillsammans. Det är ju riktigt sorgligt.

Jag får tydliga flashbacks från kapitel ett, mammaledigheten med storebror. När jag på den tiden skulle lämna över fick jag stålsätta mig för att inte ringa hem en gång i timmen.

Värre var det när storebror tillsist skulle in på dagis. Den som var traumatiserad var inte han, utan jag. Första gången han skulle vara på dagis i flera timmar körde jag vilse i Borås. Under flera minuter hade hjärnan stängt av och när den plötsligt tog vid igen visste jag inte vart jag var, hur jag kommit dit eller hur jag skulle ta mig där ifrån.

Det är inte alls så att jag misstror min man inför uppgiften, nej, det handlar om separationen från mina barn.

Visualisering: Jag står på en perrong och håller i händerna på mina barn som står i dörröppningen på tåget. Ju snabbare tåget rullar på, desto svårare blir det att hålla fast i dem. Jag springer med tåget men känner hur greppet blir mindre och mindre... Ungefär så.

Men kom igen! Så jobbigt kan det ju inte vara! Intalar jag mig själv. Tänk på fördelarna! Jag kommer ju kunna äta min lunch ifred. Äta min lunch i fred och... ja, sen var det väl inga mer?

Håll tummarna för mig imorgon och att jag lyckas hålla mig ifrån telefonen.

Piece of cake.