Annons

Flyktingsamordnaren: “Det här har blivit en väldigt sorgsen plats”

I anslutning till flyktinghösten 2015 engagerade sig en stor mängd volontärer vid Spenshult för att göra de asylsökandes vardag dräglig. I dag består stödet utifrån av tre personer.
BORÅS • Publicerad 24 april 2021 • Uppdaterad 26 april 2021
Endast tre personer utifrån engagerar sig vid Spenshult. Efter flyktinghösten 2015 var i stället engagemanget enormt med många olika aktiviteter för de nyanlända.
Endast tre personer utifrån engagerar sig vid Spenshult. Efter flyktinghösten 2015 var i stället engagemanget enormt med många olika aktiviteter för de nyanlända.Foto: Anton Hedberg

I Blidsberg hade familjen Hakimi kontakt med diakonen Anette Ljungberg vid Svenska kyrkan. Sedan flytten till Spenshult blev känd såg hon till att kyrkans flyktingsamordnare Lina Andersson tar emot de två föräldrarna och fem barnen på den nya adressen.

Utöver att ha varit starkt engagerad sedan 2016, då förläggningen nådde maxkapaciteten 600 personer, har Lina Andersson även kännedom om platsens historia. När reumatikersjuka vårdades här var maxantalet 100 patienter.

Annons

2016 rådde inte längre någon vårdverksamhet, och när behovet av flyktingförläggningar efter hösten 2015 var akut kunde Migrationsverket hyra stället och snabbt bygga om lokalerna med små rum. Migrationsverkets kontor på plats bemannades av nära 60 personer, minns flyktingsamordnaren.

Framför allt var engagemanget utifrån väldigt stort.

– Det var nyhetens behag, många ville hjälpa till från vitt skilda håll.

Lina Andersson räknar upp pysselgrupper, läxhjälp, simskola, cykelträning, datakurser, fotbollslag och en mängd språkkaféer där svenskar och nyanlända möttes. Integrationen såg ut att fungera.

Flyktingsamordnaren Lina Andersson har varit engagerad vid Spenshult sedan flyktinghösten 2015. Nu ser hon med förskräckelse på hur förläggningen fylls på igen med människor som hunnit etablera sig på de platser de tvingas flytta från.
Flyktingsamordnaren Lina Andersson har varit engagerad vid Spenshult sedan flyktinghösten 2015. Nu ser hon med förskräckelse på hur förläggningen fylls på igen med människor som hunnit etablera sig på de platser de tvingas flytta från.Foto: Anton Hedberg

Många av de syrier som kom fick snabba uppehållstillstånd och kunde snart lämna förläggningen. Barnfamiljer fick med hjälp av Migrationsverkets hyrda lägenheter, ett eget boende i närliggande byar. Spenshult ansågs nämligen inte vara en lämplig miljö för barn.

– Även om det bara handlade om två rum och kök för en stor familj fick de ett hem. Med skola i närheten och ett samhälle att leva i.

Fem år senare är kontrasterna enorma. De hyrda lägenheterna runt om i landet sägs upp, och flyktingförläggningen som fungerade som en första anhalt fylls åter på av dem som år efter år varken fått besked om att behöva lämna landet, eller klartecken att få stanna.

Många av dem kommer, precis som familjen Hakimi, från Afghanistan. Enligt organisationen Vision of humanity, som med stora mängder data kartlägger fredligheten i världen, är Afghanistan det minst fredliga av alla. Samtidigt är det världens mest terrordrabbade land enligt samma organisation.

– Många afghanska flyktingar hamnar i limbo i Sverige. Jag vet att många som bott på Spenshult har tröttnat på att vänta, och sökt asyl i Tyskland eller Frankrike i stället. Min uppfattning är att man där ser allvarligare på läget i Afghanistan än vad man gör i Sverige. Varför det ser ut så har jag inget svar på, säger Lina Andersson.

Medan nya boende nu fyller rummen på förläggningen norr om Halmstad har det stora frivilliga engagemanget utifrån sedan länge sinat. I dag arbetar, utöver flyktingsamordnaren, en representant från Röda korset på Spenshult, 2-3 gånger i veckan.

”Som det är nu ser jag inga ljuspunkter. Inga alls. De som kommer hit nu hamnar tillbaka på ruta ett.”
Annons

Zahra Karimi, som själv bott på Spenshult men nu ordnat eget boende, är engagerad i Rädda barnen. Hon väntar dock ännu själv på uppehållstillstånd. Genom att arrangera bakning, matlagning och andra aktiviteter med olika flyktinggrupper känns väntan mer meningsfull och uthärdlig. Men både hon och Lina Andersson är överens om att engagemanget skulle behöva vara enormt mycket större för att göra tillvaron på flyktingförläggningen dräglig.

– Det här har blivit en väldigt sorgsen plats att vara på. Många mår väldigt väldigt dålig här, framförallt på grund av ovissheten och sysslolösheten, säger flyktingsamordnaren.

Hennes roll riskerade nyligen att försvinna, men med egensökt statligt stöd kan hon vara kvar i ett år till. Under tiden lär antalet flyktingar på Spenshult som är i behov av hennes stöd att öka.

– Som det är nu ser jag inga ljuspunkter. Inga alls. De som kommer hit nu hamnar tillbaka på ruta ett, säger hon.

Niclas LiljenbySkicka e-post
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons