Recension: Tokarczuk skildrar livet som förändring
Löparna
Författare: Olga Tokarczuk
Förlag: Ariel
Översättning: Jan Henrik Swahn
Med två viktiga anslag inleder den polska författarinnan Olga Tokarczuk sin bok ”Löparna”. Som liten flicka betraktar hon en gång kvällen utanför sitt fönster, då hon med skräckblandad resignation upptäcker att världen stelnat i orörlighet, händelselöshet - livet som något oföränderligt, förutsägbart. Det är det ena.
Det andra är den motsatta upplevelsen när hon första gången möter floden Oder, ständigt i egensinnigt strömmande, oberäknelig och oregelbunden. Och insikten står klar för henne: det rörliga, föränderliga var det genuina livet, det orörliga något degenererande, dömt att förfalla i sin förstelning.
I en uppseendeväckande blandning av resedagbok och reflexion, iakttagelse och hugskott bjuder Olga Tokarczuk, ansedd som en bland Polens främsta yngre författare, på en livgivande prosa som till innehållet utgör en virvlande mosaik. Ett antal berättelser står i centrum, kringgärdade av diverse tankar, kritik av tidens lyten och rätt mycken klokskap. Det till synes disparata hålls emellertid samman av en genomgående tematik, som tiden, seendet, rörelsen…
”Också det kroppsligas inre blir för övrigt gång på gång föremål för noggrann observation av Tokarczuk.”
Att se är att veta är ett återkommande påstående, dock i betydelsen av fördjupad förståelse. I berättelsen om 1600-talets berömde anatom Filip Verheyen, tillika oöverträffad tecknare av mänskliga organ, skildras han som en skarpögd upptäcktsresande i människokroppens fysiska inre. Mot slutet av sitt liv ägnar han sig åt den något makabra sysslan att dissekera sitt eget amputerade ben intill dess minsta beståndsdel. Kan det vara så att alla världens olika delar ingår i en sammanhållande superenhet, tänker Verheyen då i ett svindlande ögonblick.
Också det kroppsligas inre blir för övrigt gång på gång föremål för noggrann observation av Tokarczuk. Hon hänförs av organens harmoniska förening och skönhet när hon bevistar anatomiska museer runt om i världen, och, då hon ju är en vän av det ofärdiga, fascineras hon även av ett vaxkabinett med ett makabert innehåll av deformerade livsyttringar.
Och plötsligt kan läsaren hamna i något som närmar sig en mystikers upplevelse. Det är historien om en kvinnlig biolog som har ett grannlaga uppdrag, vilket inte här bör avslöjas. Berättelsen har bland annat en originell komposition, såtillvida att Tokarczuk här och var smyger in de enskilda siffrorna i en talserie från 10 till 1. En nedräkning således med ett tragiskt avslut – eller kanske början på något? Ty biologen, om än fostrad i vetenskapens nyktra tänkande, anar intuitivt en mäktig osynlig kraft i allt organiskt liv, en kraft oåtkomlig för vetenskaplig observation. Den har den överväldigande makten som gör att alla levande varelser hjälps åt att växa och förflytta sig, i ett ömsesidigt givande och tagande. Därmed kan också döden ifrågasättas.
”Det är en mäktig och tankeväckande upplevelse att läsa ”Löparna” med dess innehåll av mångfald, humor, satir och djupa allvar.”
Och därmed kommer också Tokarczuk åter till övertygelsen om den pågående rörelsen, förändringen, ett själens nomadliv och allt annat liknande, övertygelsen att detta är sant liv och sann verklighet. Mobilitet är verklighet som det heter på några ställen.
Det är en mäktig och tankeväckande upplevelse att läsa ”Löparna” med dess innehåll av mångfald, humor, satir och djupa allvar. Förvisso gör Olga Tokarczuk skäl för sin placering bland Polens främsta, och varför inte Europas, nutida författare.
Arkivtext: Publicerad 2009-06-25
