Musiken på ‘’Dirt femme’’ landar i ett syntpoppigt fack som många andra samtida popartister skulle trivas fantastiskt bra i. Låtar som ‘’Kick in the head’’ och ‘’Suburbia’’ har beat som sätter sig stenhårt på hjärnan – här finns solida grunder för bra poplåtar som Tove Lo raserar fullständigt med sin skakiga sång och ökänt skrala lyrik.

På ‘’2 Die 4’’ åker hon snålskjuts på det odödliga beatet ur Hot Butters ‘’Popcorn’’ utan att själv tillföra något som kan klassas som bättre än mediokert. Och vad är grejen med att imitera Tones and Is fasansfulla intonationsmönster? Det sista världen behöver är en till ‘’Dance monkey’’.

Inte heller i ‘’True romance’’ är sången bättre. Här lyckas hon med konststycket att låta likstel och omåttligt melodramatisk på en och samma gång. I ‘’Grapefruit’’ kommer nästföljande fadäs i form av ett försök till kroppspositivism som inte ser ironin i att använda en balettdansös beniga kroppshydda som ett anti-ideal. Den nivån av nyans är att vänta sig av en artist som genom hela sin karriär ägnat sig åt en sorts kommersialiserad pseudofeminism som tycks mer angelägen att vidare sexualisera kvinnlighet än att eftersträva faktiska jämställdhetsideal.

Tove Lo har än en gång visat sig oförmögen att säga något originellt, något tänkvärt eller något som är genuint provokativt, trots omfattande försök. På den mest grundläggande nivån låter ‘’Dirt femme’’ en gnutta bättre än hennes tidigare verk men när det kommer till kritan är det bara mer av det gamla vanliga: Tiktok-pop som sätter ribban på tröskelnivå och aldrig kommer i närheten av att kliva över den.