Andreas Johansson Heinö: Därför gillar SD Orbans Ungern
Man avslöjas av sina förebilder. Ta Vänsterpartiet som exempel. När Vänsterpartisterna argumenterar för jämlikhet och fördelningspolitik och mot orättvisor kan de i sina bästa stunder låta övertygande även för en liberal. Men så är det det där med Kuba. Och Venezuela. Av alla samhällssystem i världen – varför fortsätter ett parti som säger sig stå för jämlikhet och mänskliga rättigheter att relativisera diktaturen på Kuba? Varför krävdes det timmar av tv-bilder från svältens och misärens Venezuela innan åtminstone partiledningen upphörde att lyfta fram regimen som ett föredöme?
Sverigedemokraternas motsvarighet ligger som bekant i Europa. Under hela 2010-talet har Ungern lyfts fram som förebild. Det är därifrån man hämtar sin politiska inspiration och det är dit man emigrerar när den politiska karriären tar slut.
Ibland blir det komiskt, som när Kent Ekeroth nu motiverar valet av nytt hemland: “till att börja med har de ingen invandring. Det är det viktigaste”.
Ofta är det mer genomtänkt, som när Erik Almqvist fem år tidigare anförde att i Ungern är “frihetlig socialkonservatism och nationalism är norm”. Eller när partisekreteraren Richard Jomshof 2015 förklarade internt att Sverigedemokraterna i sin kommunikation var “tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder“ eftersom Sverige tyvärr “inte fungerar som Ungern”.
Det började tidigt. Redan 2012 lyfte SD:s dåvarande kulturpolitiska talesperson Patrik Ehn fram Ungern och i synnerhet de kulturpolitiska målen att värna den nationella identiteten: ”De arbetar väldigt medvetet med detta, så medvetet att vissa verksamhetschefer får sluta om de inte vill arbeta efter de politiska målen”.
Ehn blev sedermera utesluten ur SD men den ungerska inspirationen lever kvar.
Det är förstås på ett sätt lätt att förstå varför. Den svulstiga nationalism som SD tills nyligen var ensamma om i Sverige, som rentav länge framställdes som osvensk, är precis som Almqvist konstaterade betydligt mer normerande i Ungern. Invandringen är mycket riktigt starkt reglerad. Socialkonservatism har under Fidesz upphöjts till statsideologi.
Men ändå är fixeringen vid just Ungern intressant. Begränsad invandring, stark nationell identitet och socialkonservativa majoritetsnormer utmärker ju många, kanske de flesta, europeiska länder idag.
Ungern är i dessa avseenden inte så värst annorlunda från Finland eller Lettland eller Slovenien.
Vad som snarare utmärker Ungern är den enorma politiseringen av dessa värden. Sedan Fidesz återkomst till makten 2010 har följt åtta år av närmast total sammansmältning mellan parti och statsapparat. Åtta år av systematisk utveckling i auktoritär riktning där varken grundlagar, domstolar eller medier tillåts stå i vägen. Åtta år av anti-liberalism.
Det är exakt detta som attraherar Sverigedemokraterna. Det har aldrig bara handlat om att minska invandring och stärka svensk kultur. Då kunde de hyllat nästan vilket land som helst.
Ambitionerna går längre och Viktor Orbans Fidesz har visat vad som är möjligt. Det är en förebild som visar att det inte bara går att vinna makten utan också att använda den. En förebild som håller liv i drömmen att trycka till vänstermedia, upphöja de egna idealen till samhällsnorm och rensa demokratin från liberalism.
Och det är en förebild värd att påminna om, nu när de sakpolitiska skillnaderna inte längre är särskilt tydliga.
Fråga inte bara vilka reformer ett parti går till val på, fråga också vilka dess förebilder är.
