Becks nya album saknar skärpa och nerv

Inför detta fjortonde album i ordningen är alltså utgångsläget betydligt mer luddigt. Varken koncept eller sound erbjuder egentligen något att hålla sig fast i, med undantag för luftiga synthmattor och knorrande, knäppande beats. Tänk pop möter trip-hop möter new age.

Ibland så utslätat att det nästan blir stillastående, som i Uneventful days, See through och Stratosphere. Andra spår sticker dock ut och rimmar bättre med Becks känsla för skeva men ändå melodiskt medryckande ljudbilder. Till exempel Saw lightning, Love is a chemical, Hyperspace och Star.

Hur var det nu då med alla inblandade? Som producenter och låtskrivare märks bland andra Pharrell Williams, Greg Kurstin, Paul Epworth och Cole M.G.N., medan profiler som Sky Ferreira, Terrell Hines och Chris Martin medverkar på sång. Just den sistnämnda känns lite extra intressant i sammanhanget då ”Hyperspace” som helhet lika gärna skulle kunna vara hans produkt. Det enkla, raka och svävande som spelar så stor roll här gör det till exempel väldigt enkelt att dra paralleller till Coldplays ”Ghost stories” från 2014.

I slutändan går det inte riktigt att komma ifrån att Beck Hansen plötsligt känns ganska oinspirerad. Banbrytande och kreativa utflykter med skarpa svängningar är visserligen inget självändamål, men utan nerv, kontrast eller skärpa blir det svårt att göra avtryck. Där han tidigare visat sig skicklig på att ligga i framkant och hitta moderna ingångar får han här se sig överrumplad av minimalismens utmaningar.

Nå, det är inte genomgående ett misslyckande. Beck ska ha beröm för att han fortfarande vågar sig på nya upplägg, och för att större delen av repertoaren ändå är bekväm och tilltalande. Synd bara att egentligen ingenting dröjer sig kvar.