Centerns nej är helt okej, men …
Det finns mycket att säga om de senaste månadernas turer och sonderingar. Men en sak står helt klar: Det myckna talet från Socialdemokraterna och Stefan Löfvens sida om att ”göra upp med den förlegade blockpolitiken” har hittills inte motsvarats av aktiv handling. Löfven säger sig vilja kompromissa, men uppenbarligen inte på något sätt som gör att han kan sägas stå för sina utfästelser om att göra om det politiska landskapet.
”Vi är villiga att på ett konstruktivt sätt bidra till att Sverige får en ny regering så fort det går”, sa Löfven på sin pressträff under måndagen. Men hade Löfven menat allvar hade landet inte behövt stå utan annat än en övergångsregering.
Centerpartiets besked under måndagen om att partiet inte avser att stödja en röd regering var i detta avseende ett välkommet besked. Annie Lööf har fått ta mycket ovett från de som rimligen borde vara hennes närmaste vänner, och tonen i debatten har om vartannat varit förminskade och förlöjligande. Periodvis har det varit svårt att ta ledande företrädare för Moderaterna och Kristdemokraterna på allvar när de gjort sig till talespersoner för en Allians som de själva anser sig att ensamrätten att definiera.
Därför var det både befriande och välkommet att Ulf Kristersson så entydigt tog emot Lööfs besked med öppna armar trots att det han sa inte innehöll något nytt:
”Socialdemokraterna har inte viljan och förmågan att möta de krav på reformer som Centerpartiet har ställt. Det är ett viktigt besked och visar att borgerlig politik bäst drivs av en borgerlig regering”.
En truism, förvisso, men samtidigt en sanning värd att upprepa. Det är inte fel i ett läge som det som nu har rått under hösten, att från borgerligt håll försöka förändra och skaka om en till likstelhet orörlig socialdemokrati. Men Annie Lööf måste likafullt nu svara på frågor om vilket regeringsalternativ som hon och Centern nu ser som möjligt.
Det som pågått sedan valdagen är ett spel, ett positionerande, en katt- och råttalek där endast de som varit beredda att försöka hitta nya vägar genom det förändrade politiska landskapet kan tillmätas respekt i efterhand. Centerledaren har agerat skickligt och varit aktiv i detta spel. De som passivt satt sig på läktaren för att därifrån kunna kritisera, har inte bidragit på ett konstruktivt sätt.
Mycket av debatten i media har handlat om att blunda för att det trots sakpolitisk likhet också finns annat som av och till spelar större roll. Som de löften som gavs i valrörelsen och långt dessförinnan om att hålla SD på avstånd.
För Centerpartiet har det också handlat om viktiga reformer och förändringar när det bland annat gäller skatter, bostäder och arbetsmarknad. Här finns en läxa för alla som vill se en Alliansregering regera med en Alliansbudget, vilket ligger inom det möjligas gränser. Det Centern förhandlat med S om har varit politiska förslag som Moderaterna inte har orkat med att lyfta fram.
Kanske vaknar Kristersson för att de nu finns en möjlighet som inte fanns när riksdagen nyligen sa nej till hans statsministerkandidatur.
Men även Annie Lööf bör vara beredd att se den möjligheten.
Allt hinner inte förhandlas klart före budgetomröstningen på onsdag. Men hanteras migrationspolitiken i riksdagen enligt det förslag som Kristersson har lagt fram borde det vara fullt möjligt för Centerpartiet att kunna stödja en M+KD-regering även om partiet inte själv ingår. Då får de enskilda förslagen först stötas och blötas på sedvanligt sätt i utredning och utskott. Om resultatet sedan inte blir det önskade kan Centerpartiet alltid dra tillbaka sitt stöd – med all heder i behåll. Vill Moderaterna släppa fram en migrationspolitik som avgörs på SD:s bevekelsegrunder finns det ingen återvändo.
Att då säga nej igen, är även det helt okej.
