Fint så

För ett par dagar sedan tvättade jag kläder. För hand. Jag gick ner till stället på skolan där man tvättar med så gott som alla mina kläder då jag varit på resande fot under veckan som passerat. Jag inser mina begränsningar i att få igång kranen och knackar på närmsta dörr bland personalbostäderna. En kvinna som jobbar i köket öppnar och kommer sedermera ner med sin son till tvättstället. Han stoppar ner ena änden av slangen i en öppen vattentank och den andra börjar han febrilt suga på för att få upp vattnet genom slangen. All kommunikation oss emellan sker med kroppsspråk då jag inte talar tibetanska. Han lyckas och jag fyller upp den största grytan jag sett med vatten. Mamman kommer sedan ner, tar min tvätt och instruerar mig hur det går till. I tystnad.

Hennes man kommer sedan ner. Vi sitter sedan alla tre och skrubbar våra kläder. I tystnad. De skojar med varandra och hon slår honom lätt i ryggen som en gest som rymmer lika mycket näve som kärlek. Jag tittar upp. Ler. I tystnad.

Kvinnan tar mina kläder efter att jag skrubbat dem. Hon sköljer dem i friskt vatten men kontrollerar innan hur väl jag skrubbat varje plagg. Är det undermåligt gjort, vilket det är i de flesta fall då mitt tålamod är för kort och min högerarm för klen, visar hon hur slipstenen skall dras och skrubbar så febrilat att färgen nästan flagnar på mina kläder. Jag kuvar upp mina axlarna och tänker för ett ögonblick hur jag skall förklara mig angående min oförmåga att inte ens klarar av att skrubba bort det intorkade gruset från mina alltför använda fotbollsstrumpor. Jag förklarar inte. Jag ler bara mot henne lite ursäktande. Hon ler tillbaka. I tystnad.

När tvättproceduren är avklarad och vi samlar ihop våra respektive kläder för att hänga dem på tork skiljs våra vägar. Kvinnan ger mig en sista blick, skrattar och går tillbaka till sin familj. I tystnad.

Jag går till mitt, hänger upp min tvätt och konstaterar vilken oerhörd stund jag precis fått vara del av. Fint så.

Sedan kollade jag på en dokumentär om förintelsen.