Bortmotad av nepalesisk polis

Igår var tanken att vår skola tillsammans med två andra tibetanska skolor i Kathmandu skulle fira Lha-Bhap Duechen. Kortfattat firas denna högtid som en manifestation till Buddhas ära då han återvände till jorden efter att ha uppnått Nirvana. Tanken var att våra äldsta elever, årskurs 8-10, skulle åka till en annan internatskola, Namguyal, för att tillsammans med andra elever fira högtiden och be tillsammans. Så blev det inte riktigt.

Kvällen innan kommer två nepalesiska poliser till skolan och meddelar skolledningen att vi inte får använda skolbussen för att köra elever till Namguyal. Anledningen som jag får berättat för mig av mina tibetanska kollegor är kort och gott någonting om ”Chinese policies”. Mycket mer uppfattar jag inte till en början.

Igår morse, dagen för den tilltänkta ceremonin, kommer jag ner till skolans entré vid åttatiden på morgonen. Här står flera lärare samlade. De berättar för mig hur det står två poliser utanför skolporten. De har stått utanför på gatan i sina blå kamouflagekläder med träpåkar sedan klockan fyra samma morgon.

- They stand here so they can stop vehicles from leaving the school, säger en i personalen.

Skolbussen kommer inte lämna skolan men däremot kommer rektorn att med sin chaufför ta skolans bil för att komma till Namguyal. Tillsammans med en manlig lärare och min svenska kollega från IM beger vi oss av mot huvudgatan i området för att ta en buss till den andra skolan. På vägen slår det mig att jag också borde vara i bilen tillsammans med rektorn. Sannolikheten att de stoppar en bil med en västerlänning i, hur konstigt och inkorrekt det än må låta, är förmodligen mindre än om det enbart sitter tibetaner i bilen, resonerar jag och vänder på klacken och beger mig tillbaka till skolan.

Tillsammans med rektorn/munken Jampa Phuntsok, chauffören och en munk från ett närliggande kloster lämnar jag skolan i bilen. När vi kör ut från skolporten ser jag hur en av polismännen rapporterar att vi lämnar skolan via sin walkietalkie. Vi är på väg.

Vi kör i 20 minuter. En polis vinkar in oss till vägkanten. De som ser tibetanska ut i bilen, alla utom jag, får visa ID. Mig bryr de sig inte om. Vi kommer fram till Namguyalskolan. Väl på den lilla gata som leder fram till skolans entré tror jag inte mina ögon. Uppskattningsvis står det 25-30 kravallutrustade poliser beväpnade med vapen efter polismannens grad. Påk för vissa, rejäla gevär för andra. Jag träffar går ur bilen och träffar fler av mina tibetanska kollegor. En man tar mig i handen.

- We can't meet. We are not allowed into the school property, säger han och ler uppgivet.

I det hopplösa leendet hos min kollega ryms en vana. Det är så här det går till. Årets ceremoni är inget undantag. Det är bara att acceptera. Jag träffar mina elever. Alla säger samma sak. De är irriterade men inte förvånade. De är bara vana. Så här går det till.

Jag går fram till en polis och frågar vad det är som pågår och varför vi inte släpps in på skolan. Han ber mig och resten av människorna som står för nära skolan att flytta på sig. Han skall förklara för mig. Bara inte precis nu. Polisen ger order till oss att bege oss längre ner på gatan. Vi flyttar på oss. Efter en tids väntan kommer polismannen som lovande mig en förklaring fram.

- We have orders. Today you can't meet for this function, säger han.

När jag fortsätter att ifrågasätta säger han att det finns rykten om att dagens funktion inte handlar om en gemensam bön, utan om Tibetfrågan vilken är en oerhört känslig fråga för Kina. Jag börjar fråga om inte några av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna gäller i Nepal, religionsfriheten och yttrandefriheten.

- Yes ofcourse we have, but today it is not possible. You don't have a permission for this function, svarar polismannen.

Rektorn har tidigare visat upp ett ”letter of invitation”, från ena skolan till andra skolan. Poliserna skakar bara på huvudet när de läser på lappen. De har order att följa.

Diskussionen mellan polismannen och mig pågår i cirka tio minuter men det enda svar jag får är att ”today is not possible” och hur jag skall ”go to CDO" med mina frågor. Jag förstår inte mer än att det är CDO som gett polisen ordrarna om att stoppa dagens ceremoni.

Flera tibetanska kvinnor som jag inte känner igen vägrar finna sig i polisens sätt att hantera situationen. De flyttar inte på sig. Flera gråter. En kvinna skriker ut sin ilska och begraver sitt ansikte i sina händer och fortsätter gråta. När hon hämtat andan börjar hennes klagosång igen. Hon är uppgiven men van. Idag har hon fått nog. Det hjälper inte.

Efter ett par timmar utanför skolan beger jag mig av tillsammans med rektorn. Jampa Phuntsok skrattar bara åt hela situationen. Han försökte men det gick inte. Även han är van.