Way out West fortsätter överraska
Vädret var perfekt. Prince var på gott humör, Jarvis Cocker rörde sig som en gyllene gud och Annika Norlin gjorde ett så rörande vackert framträdande att inte enda öga var torrt.
Festivalområdet hade fintrimmats och dekorerats med färgglada sidenband. Iphoneappen gjorde det möjligt att inte behöva missa viktiga klubbspelningar. En liten lampa visade nämligen hur stort besökstrycket var på de olika klubbarna och kyrkorna runt om i stan. Spring i benen fick man dock fortfarande ha.Särskilt Storan fungerade bra som ny klubblokal i år, med två artister per kväll varvat med DJ:s och dans.
Det har också blivit festivalens signum att artisterna alltid bjuder på något utöver det vanliga i samband med konserterna.
Thåström introducerade två nya, ännu osläppta låtar.
Jonathan Johansson spelade sin nya skiva i sin helhet för
allra första gången i den anrika Annedalskyrkan.
Prince bjöd in Kanye West till ett av sina extranummer.
Pulp lånade in Noah and The Whales violonist Tom Hobden.
Och Annika Norlin sjöng duetten Sanningsdan med Vapnets Martin Hanberg.
Vi har alltså även i år blivit bortskämda med en rad bonussamarbeten som vi inte riktigt hade räknat med.
Det kanske är det som är hemligheten bakom succén: att överraskningarna är många. Men också att Way out West inte har någon som helst ambition att stå still. Det hade varit så lätt för arrangörerna att nöja sig, att luta sig tillbaka och säga ”det här har vi gjort bra” och sedan fortsätta i precis samma stil. Men för varje år som går tillkommer något nytt. Som till exempel årets film- och konstprogram. Och så länge Way out West fortsätter i den andan så kommer publiken att komma tillbaka.
Vi har redan fått fem fantastiska år och jag hoppas innerligt att vi får minst fem till.
