Ryan Adams ger en konsertupplevelse att minnas
Det är såpass tyst att man kan höra varje andetag, varje hostning och varje mobil som åker i marken. Det är en tystnad som man inte är särskilt van vid i konsertsammanhang, men det är fint på något vis, stämningsfullt.
Ryans Adams känslosamma röst och utsökta gitarrspel är viktiga komponenter i att det här blir en lysande konsert. Men det som ändå gör att vi lyckas behålla intresset i över två timmar är de mångbottnade berättelserna som tar oss genom USA:s många delstater.
Han ber om ursäkt för att han inte var så välanpassad i 20-årsåldern och att det också återspeglas i många av låtarna som är dränkta i kärleksbekymmer och drogproblem. Han förklarar det hela i sporttermer: "Mitt lag förlorade alltid".
Men det var då. Numera är Adams nykter, fokuserad, stabil – något som även märks på den senaste skivan Ashes & Fire. Mannen som tidigare var ökänd för sitt lynniga humör och för att halsa vin på scenen, skämtar nu om 80-talsfilmen Karate Kid och oranga katter som avbryter spelningar i Paris.
Ryan Adams omfattande musikkatalog består till en stor del av sorgsna ballader, och två timmar kan bli lite väl mycket av det goda. Lustigt nog är han medveten om det själv. Han avbryter en av de många egna balladerna genom att spela Grinder av Judas Priest istället. Det må låta som ett rätt tramsigt drag av en singer/songwriter, men är i själva verket en rätt lustig och välbehövlig distraktion.
När två timmar har gått säger Ryan Adams att "den här konserten kommer aldrig att ta slut". Ibland känns det också så. Men allt som oftast vill man inte att det ska ta slut.
Man vill bara fortsätta vaggas med i det nyfunna lugn som Adams förmedlar och tänker att det här är en konsertupplevelse som man sent kommer att glömma.
