Rädslan för att sticka ut

Något så ovanligt som en barnfilm som väckt stor kontrovers redan innan premiären.

Folkets Bio i Lund stoppade premiärvisningen i helgen med motiveringen:

"Bakgrunden till beslutet är att vi anser att den figur som är tecknad under namnet Lilla Hjärtat har ofrånkomliga likheter med en Golliwog eller Blackface, som sedan 1800-talet använts som en nidbild av svarta människor i tydligt rasistiskt syfte."

Själv såg jag filmen som lunchunderhållning på Malmö filmdagar för ett par veckor sedan.

I publiken satt flera dagisklasser och hoppade och hojtade, märkbart roade över sin första filmupplevelse.

De fantasifulla karaktärerna i filmen är prickiga, rutiga, skära och svarta. De beter sig som fantasifulla karaktärer gör mest, fånigt – lite lojt sådär. Kanske är jag naiv. Men inte en enda gång under visningen noterade jag att den svartfärgade karaktären skulle vara en karikatyr över svarta människor (vilket kritiker alltså hävdar).

Regissören Stina Wirsén menar att hennes syfte varit att lyfta fram en svart figur på duken, som ska existera på samma villkor som de andra brokiga. Och tanken är ju god.

Men hur kunde det bli så fel?

Tja, till att börja med kunde man hållit fast vid hennes vision i stället för att dra tillbaka filmaffischen där debatten fick sin uppkomst.

Det är som att indirekt erkänna att man hade fel. Ungefär som att säga: "Okej, Sverige kanske är inte redo för en filmaffisch med en svartfärgad flicka med flätor då det kan uppfattas som rasistiskt och stötande. Vi tar en trygg mellanväg i stället."

Vi är så försiktiga, så rädda för att sticka ut. Men ger man sig fan på att förändra etablerade mönster på film får man inte fega. Man får kämpa för sin sak. Kämpa tills knogarna blöder och luften tar slut.

Det sista man ska göra är att vackla. Oavsett om det rör sig om att man är rädd för dålig publicitet eller vill värna om ekonomiska intressen.

Det är ändå lite sorgligt att det blev som det blev. Att vi lever i ett land där vi reagerar så starkt över att karaktär har en annan hudfärg än vad vi själva har.

När jag växte upp var alla i klassen från olika länder, man reagerade aldrig om någon var vit, gul eller svart. Vi var bara barn.

Kanske är det en generationsfråga? Personligen tycker jag att det är mer tragiskt att det fortfarande finns små flickor som undrar varför det inte finns någon som någonsin ser ut som dem på film.

Tills nyligen gick många barnfilmer enbart ut på att prinsessan gifte sig med den snygga prinsen och levde lycklig i alla sina dagar.

Pixar lanserade sin första kvinnliga hjältinna i år (!)

Kan vi inte prata om det i stället?