Ett starkt år för dokumentärfilmerna
Malik Bendjellouls dokumentärfilm Searching for Sugar Man är nominerad till hela sex baggar.
Det är välförtjänt. Utan att avslöja för mycket är det en klassisk underdoghistoria om folksångaren Sixto Diaz Rodriguez som försvann från världskartan när albumet som skulle bli hans stora genombrott – Cold fact från 1970 floppade.
Filmen är en rafflande detektivhistoria där ledtrådarna leder till en mycket osannolik och smått fantastisk upplösning.
Och precis som biosuccén Palme (som också är nominerad till årets bästa dokumentär) - har man i Searching for Sugar Man lagt ner mycket omsorg på att bygga upp en dramaturgiskt spännande historia med lite hjälp av kompetenta förmågor i klipprummet.
Det gör att vi sakta men säkert allt mer börjar komma ifrån det stela, redovisandet berättandet som vi vanligtvis förknippar med dokumentärer. Fjolåret var således en mycket spännande tid för genren.
Att Michael Marcimains kritikerrosade Call girl är en storfavorit med sina elva nomineringar är ingen större överraskning. Inte heller att den ligger bra till som årets film. Däremot lär det blåsa nytt liv i debatten om konstnärlig frihet med tanke på den Olof Palme-liknande politiker som figurerade i filmen som sexköpare av minderårig. Olof Palmes son Mårten Palme blev så upprörd att han JK-anmälde filmen för förtal.
Det är roligt att se två unga nykomlingar i kategorin för årets bästa kvinnliga huvudroll: Nermina Lukac (Äta, sova, dö) och Linda Molin (Apflickorna, Bitchkram) även om baggen säkerligen kommer att gå till veteranen Pernilla August (Dom över död man).
När det gäller kategorin bästa manliga huvudroll hoppas jag verkligen att Johannes Brost (Avalon) tar hem det. Hans skildring av den apatiske partajfixaren Janne är briljant och ett stort kliv framåt från hans kändaste rollprestation som den skojige bartendern Jokern i Rederiet.