KRÖNIKA: Idrott var lika med förnedring

Jag har idrottat en del på semestern. Jo, jag har faktiskt det.

Om någon hade sagt till mig för sådär 15 år sedan att jag skulle tillbringa en hel vecka av min semester med idrott, så hade jag inte trott på det. Alldeles för långsökt, för att inte säga helt otänkbart.

Jag var en sån som blev vald sist till brännbollslaget i skolan. Och till fotbollslaget, handbollslaget och vilket lag det än var. Sedan fick lagkamraterna anstränga sig för att akta bollen för motståndarlaget – och för mig. Så att jag inte ställde till med nånting.

Idrott blev lika med förnedring och jag beslöt mig för att undvika sådant så långt det var möjligt.

Det går kanske inte till riktigt sådär i skolorna längre, hoppas jag. Men idrott för barn är ändå ett känsligt kapitel, eftersom idrott så tydligt är kopplat till prestation. Och det innebär nog att de barn som bäst behöver lite motion och idrott i sin vardag, lättast skräms bort.

Men prestationen är ju själva poängen när det gäller sport. Som förälder är det inte alltid så lätt att hantera.

När min äldste började idrotta saknade han helt och hållet tävlingsinstinkt. Han mätte prestation på ett helt annat sätt än med resultat. Kändes det bra, så hade det gått bra, resonerade han – oavsett vad resultattavlan sa. Och tvärtom: kändes det inte bra, så var det kass även om resultatet var bra.

Faktum är att sonen sällan tittade åt resultaten alls. Oftast gick det sådär halvbra, men ingen prestationsångest i sikte. Skönt för medföljande föräldrar.

Men så ett år började det gå bättre. Då blev också resultattavlan mer intressant. Och det började bli svårare att vara idrottsförälder.

Hur glad ska man bli när det går bra? Om man visar att goda resultat är något positivt, signalerar man då också att sämre resultat är negativt? Vad gör man åt barnets bottenlösa besvikelse när det inte går så bra som man hoppats?

Jag hittade aldrig några riktigt bra svar. Något år senare löste det sig ändå – sonen fick aldrig fart på tävlingsinstinkten och när jämnåriga började prata för mycket om resultat, träning och fokusering valde han att lägga av.

Jag däremot blev äldre och klokare och insåg att man mår bra av att röra på sig även om man aldrig blir en vinnare. Och att man kan idrotta utan att blanda in en boll, det var också bra för mig.

Men tävlingsinstinkt saknar även jag. I samband med den där idrottsveckan i somras hörde jag mig själv säga, för att lugna min dotter: ”Men ta det lugnt, det är ju ingen tävling!”

Fast det var just tävling det var.

Hur man är en bra idrottsförälder är en av de frågor vi kommer att skriva om på Vardagslivssidorna i BT under hösten. Vad tycker du? Har du frågor eller funderingar om idrott för barn – hör av dig.

Och om du har andra idéer om vad du vill läsa på Vardagsliv – hör av dig då också!