Populismen - här för att stanna?

Trump har vänt upp och ner på amerikansk politik, europeiska högerpopulister marscherar taktfast framåt i opinionen och i Filippinerna har den hårdföre Duterte vunnit presidentposten med löften som att avrätta alla kriminella.

Listan kan göras lång.

Studie av ledare

De senaste två decennierna har han studerat en rad färgstarka ledare och politiker i världen, bland dem Hugo Chávez i Venezuela, Silvio Berlusconi i Italien, Thaksin Shinawatra i Thailand och Jacob Zuma i Sydafrika. Genom forskningen har Moffitt identifierat tre grunddrag som gör att de kan kallas populister, trots sinsemellan spretiga ideologiska program.

Det första gäller den klassiska strategin att tilltala folket och ställa dem i motsatsställning till eliten. Det andra rör försöken att skapa en känsla av kris, som man sedan kan använda för att motivera sina radikala förslag. Slutligen använder populister en retorik och framtoning som gör att de skiljer ut sig från traditionella politiker.

Just det sista draget har blivit särskilt viktigt för den pågående vågen av populism, menar Moffitt.

Förtroendebrist

Till grund för populisternas framgångar ligger en allmän brist på förtroende för etablerade partier och samhällsinstitutioner, enligt Moffitt. Här har nätets möjligheter att söka information på egen hand, i kombination med hur åsikter bekräftas och förstärks i sociala medier, spelat in.

Men också en känsla av vanmakt.

Väcker känslor

Gemensamt för ledare som Trump, Duterte och Marine Le Pen, som leder högerextrema Nationella fronten i Frankrike, är att de väcker starka känslor bland sina anhängare. Och en uppenbar risk med populismen är att den kan driva samhället i antidemokratisk riktning och släppa lös avsky mot minoriteter.

Men den kan också ha positiva effekter, säger Moffitt.

TT