Skitlivet blev ett liv i rampljuset

Som bebis är han sjuk och sur och rädd för nästan allt. Som liten grabb, när föräldrarna skilt sig, säger han till sig själv - en mörk eftermiddag mellan fabrikerna där han tror att han så småningom kommer att börja jobba: "Tommy. Det här kommer att bli ett riktigt jävla skitliv".

Nu sitter han här, många år senare, den framgångsrike skådespelaren och regissören, på sitt kontor på Stadsteatern i Stockholm, lite trött efter dagens repetitioner men på väldigt gott humör.

Tonåringen blir frälst

Mycket har hänt sedan Tommy Berggren växte upp i en liten etta med kallvatten i Masthugget i Göteborg. Han har spelat in filmer, blivit kändis, lockats till Hollywood, medverkat i en mängd teaterpjäser och regisserat en av Dramatens största publikdragare genom tiderna.

Hösten 1953 förändrades Tommy Berggrens liv radikalt. 16 år gammal ser han människor strömma in på Stadsteatern i Göteborg och bestämmer sig för att själv gå in. För första gången i sitt liv sitter han i mörkret på en riktig teater. Ridån går upp och ut kommer Per Oscarsson som Hamlet.

Tre timmar senare lämnar en svettig och euforisk Tommy Berggren teatern, frälst. Han ska bli skådespelare. Dagen efter blir han "konstnär", vilket han manifesterar genom att byta ut kritstrecksrandig kostym och kamelhårsulster mot en säckig duffel.

Självsäker nykomling

Med största självklarhet tar den unge Tommy - eller Thommy som han då heter - plats i både teaterns och filmens värld. Han träffar "filmadeln", gör flera filmer med Bo Widerberg och hamnar till slut på Dramaten - teatern han drömt om.

Hela tiden vägrar han att vara följsam och hålla tyst. Han säger vad han tycker och vägrar att göra sådant han inte gillar. Han bråkar med stora regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman. Han säger nej till Hollywood för att han "inte vill sitta och säga en massa skit bara för att tjäna pengar".

Vissa hävdar att han är bra på att skryta också.

Uppväxt med kultur

Tommy Berggrens pappa var både politiskt och fackligt aktivt. Han tyckte att sonen inte skulle börja med teater eftersom han då "aldrig skulle få någonting riktigt uträttat".

Mamman sjöng och spelade gitarr. Hemma hos mormor och morfar ingick sång, musik, dikter och morfars skådespel som naturliga ingredienser i umgänget. Morfar blev överlycklig över barnbarnets beslut att bli skådespelare och fick honom att lova att bli bäst.

Arbetarklassarvet tycker han att han burit med sig genom karriären.

Kanske skulle pappa ha tyckt att sonen fick någon uträttat trots allt.

Av det befarade skitlivet blev det i alla fall inget av - bortsett från några rejäla svackor.

TT