Annons
Nyheter

Filmrecension: The wolfpack

Begreppet curlingförälder får en helt ny innebörd i dokumentären "The wolfpack", om en pappa som höll sina barn inomhus i 14 år. Filmer blev deras livlina, i denna rörande men yxigt berättade film. För 100 år sedan var Lower East Side på Manhattan ett regelrätt slumområde, präglat av kriminalitet och fattigdom.(TT)
Publicerad 3 december 2015

För 100 år sedan var Lower East Side på Manhattan ett regelrätt slumområde, präglat av kriminalitet och fattigdom. I dag är det ett hipstermecka där man kan köpa ekologisk skäggolja i kvartersbutiken.

Denna gentrifiering gick dock helt Oscar Angulo förbi, sedan han flyttat in området tillsammans med sin familj 1996. Skräcken för kriminalitet, droger och "dåliga människor" fick Angulo att hålla hustrun och de sju barnen inomhus - i 14 år. "Ibland gick vi ut nio gånger per år, ibland bara en. Ett år gick vi inte ut alls", berättar en av sönerna i dokumentären "The wolfpack".

Annons

Men det fanns ett avgörande lufthål i deras fångenskap. Oscar Angulo älskade film och musik, och barnen hade full tillgång till hans 5 000 titlar stora filmbibliotek. Genom filmerna fick de möta världen utanför lägenheten, utforska mänskligt beteende och hitta bränsle till sin egen kreativitet.

Filmaren Chrystal Moselle mötte de sex sönerna när de var i övre tonåren, strax efter att de hade brutit faderns makt och tagit sina första trevande steg ut i friheten. Under 4,5 år följde hon dem med kameran, och klippte ihop materialet med familjens hemvideofilmer.

Resultatet är fascinerande, men lite yxigt berättat. Att bröderna Angulo är så lika varandra (två av dem är dessutom tvillingar) gör att det som tittare är svårt att hålla koll på vem som är vem, och det försvårar förstås identifikationen. Systern, som har en kromosomavvikelse, får vi inte lära känna alls, och filmen står ofta och stampar i fyrarummarens farstu.

"The wolfpacks" stora förtjänst är att den inte skildrar Oscar Angulo som ett monster. Han är ingen Josef Fritzl, bara en sjukligt ängslig pappa som alldeles för sent upptäcker vilken skada han har gjort sin familj. I stället blir filmen en hyllning till mamman Susanne, som gör samma resa som sina barn - från hunsad fånge till fri individ. Filmens starkaste ögonblick är när hon efter 30 års påtvingad tystnad ringer till sin egen mamma.

TT

Annons
Annons
Annons
Annons