Filmrecension: The cobbler

Elvis, Depeche Mode och Mauro Scocco - tre av alla de artister som har sjungit om att gå i någon annans skor. Ordspråket är en oslagbar metafor för att alla människor är olika, och att man inte ska döma någon innan man vet hela historien.

Att människor är olika blir också tydligt när man tittar på skådespelaren Adam Sandlers karriär. Samtidigt som han har nomineras till priset för årets sämsta skådespelare tio gånger blir nästan alla hans filmer kassasuccéer. Sammanlagt har de spelat in 35 miljarder kronor. Faktum är att ju sämre kritik filmerna har fått, desto större biosuccéer har de blivit.

Nya "The cobbler" handlar om Max Simkin, fjärde generationens skomakare på New Yorks Lower East Side. Han är ensam och utled på sitt arbete - tills han hittar en gammal symaskin som visar sig ha magiska krafter. När han får på sig ett par nysulade skor förvandlas han till personen som äger skorna.

Plötsligt är Max liv fullt av möjligheter. I hans brokiga kundkrets finns en tvålfager dj (Dan Stevens från "Downton Abbey") och en hårdför gangster (Method Man från hiphopgruppen Wu-Tang Clan), och Max är snart både indragen i en duschkabin med en fotomodell och i riktiga skumraskaffärer.

Filmen är regisserad av Thomas McCarthy, som ligger bakom lågmälda guldkorn som "The station agent" och "The visitor". Men då jobbade han med geniala karaktärsskådespelare som Peter Dinklage och Richard Jenkins, som kunde ge nerv åt materialet. Här har han fått nöja sig med Sandler, som är mer entonig än någonsin.

Därför blir filmens komiska höjdpunkter högst oavsiktliga, när Max genomgår sina förvandlingar och en lång räcka skådespelare måste härma Adam Sandlers nollställda mimik. I övrigt är "The cobbler" en rörigt berättad komedi, som helt missar att ta till vara på sitt intressanta tema.

TT