Annons
Nyheter

Filmrecension: Stilla hjärta

Många kvinnliga skådespelare klagar på att det inte finns några vettiga roller för dem efter en viss ålder. Danska Ghita Nørby har däremot flyt. I det här dramat spelar hon en kvinna med en nedbrytande sjukdom som samlar sin familj för en sista helg i livet.(TT)
Publicerad 5 mars 2015

I takt med att trenden med filmer om och för en äldre publik verkar permanentas kommer säkert fler veteranskådisar också att få jobba. Actionmän som vägrar att pensionera sig samsas redan nu med den gulliga "Marigold hotel"-vågen, som uppmuntrar käcka åldringar till kärlek på äldre dagar. Och nu, efter "Amour", kommer filmerna som brutalt visar hur det verkligen är att bli gammal.

Ghita Nørby spelade alzheimerdrabbad i "Key house mirror", som invigde Göteborgs filmfestival i januari, och nu gör hon åter en kvinna med ett livshotande kroniskt tillstånd. Sjukdom och död är ju vad som väntar. Varför linda in det, verkar regissören Bille August resonera och om man orkar med den beska medicinen bjuder den här starkt glänsande ensemblen in till en känslomässigt uppslitande filmupplevelse.

Annons

I "Stilla hjärta" samlas en dämpad familj i ett vackert lantligt hus. Paprika Steen spelar storasystern, först på plats på fredagskvällen med make och surfplatteförsedd son. Sedan droppar moderns bästa väninna in, liksom lillasystern med ohängd sambo. På söndagen tänker mamman ta livet av sig. Danskar och deras fester, alltså.

"Man trodde man hade en massa tid på sig och så plötsligt visar det sig att den var slut", säger mamman och ringar in vad alla i livet förmodligen kommer att tänka en vacker dag. Gamla svart-vita fotoalbum och ett obligatoriskt tickande väggur understryker hur tiden går medan alla förbereder sig för avskedet.

Moralen i en dylik situation kan man fundera över. Själv hade jag önskat ett större fokus på Ghita Nørbys rollfigur. Även om det alltid är dejligt att se Paprika Steen blir storasystern indragen i en vändning som får onödigt mycket plats och vars upplösning man ser komma på långt håll. Men i övrigt är detta en finstämd, välspelad film, med familjegräl, en läkande haschpipa, lite skratt och mycket tårar.

TT

Annons
Annons
Annons
Annons