Filmrecension: Southpaw

Få genrer är så klichéstinna som boxningsfilmen. Här är nykomlingarna kaxiga, arrangörerna giriga och flickvännerna har tajta fodral och pistol i kuvertväskan. Och så vår hjälte: en tilltufsad underdog som stapplar runt i ringen med blodet forsande ner över ansiktet, innan han tar revansch i tolfte ronden.

"Southpaw" innehåller allt detta, och lite till. Jake Gyllenhaal spelar Billy Hope, en före detta barnhemsunge som har blivit en av proffsboxningens fixstjärnor - en offensiv bitvarg som kan ta hur mycket stryk som helst. Hans hustru Maureen (Rachel McAdams) vill att han ska lägga av innan han får bestående skador, "för när bubblan spricker så kommer alla att skingras som kackerlackor medan din familj får plocka upp bitarna". När Billy förlorar Maureen tappar han fotfästet totalt och måste kämpa sig tillbaka, både som boxare och som pappa till tioåriga Leila.

Trots att mycket känns igen är "Southpaw" ett sevärt stycke film. Regissören Antoine Fuqua ("Training day") kombinerar väl utförda klyschor med flera moderna infallsvinklar. Här finns en tydlig kritik mot den rena aggressionen som drivkraft inom boxning, och en intressant skildring av hur medier och arrangörer hittar på såpaliknande berättelser om fiendskap och hämnd för att ska intresse kring en match.

Filmen skrevs ursprungligen för rapstjärnan Eminem, men han hoppade av och ersattes av Jake Gyllenhaal. Det är "Southpaws" smala lycka. Gyllenhaal är strålande i rollen, både som den köttige boxaren med kort stubin och som den valhänte pappan som måste hitta ett sätt att vinna sin dotters tillit. Hans insats förvandlar magiskt "Southpaw" från kvalitativ formulärfilm till en djupt gripande berättelse om att (sent omsider) bli vuxen.

TT