Filmrecension: Som en cineastisk hypnos

"Blunda och räkna till tre". Mia Engbergs lugna, varma röst slår emot en i salongens mörker. Som en cineastisk hypnos tar sedan dramat vid, en nästan interaktiv filmupplevelse, som vindlar sig fram genom regnvåta Paris-gator, ett telefonsamtal mellan två människor som en gång var kära, svensk urskog och det globala klassamhällets skuggsida.

Det handlar om Mia Engberg och hennes ungdomskärlek, Vincent. Han och hon utgjorde även grunden i den essäistiska dokumentären "Belleville baby" (2013), en finstämd betraktelse över livet, ungdomen, samhället och solidariteten.

"Lucky one" utspelas i ett fiktivt nu. Den kriminelle Vincent är placerad i en bil, han väntar på en prostituerad som han ska köra hem efter utfört jobb. Mia pratar med honom i telefon. Tillsammans uppfinner de ett manus som handlar om hans liv, ett annat påhittat liv, som innehåller ansvar för en ung dotter.

"Det där med barnet är en klyscha, Mia", utbrister Vincent till slut. Men hon framhärdar, som en opålitlig berättare av bästa sort, samtidigt som hon trollar med bilderna. Vi får aldrig se Vincent, ändå vet vi hur han ser ut. Över huvud taget lämnas mycket av det visuella till fantasin, som matas med ett mycket levande ljudspår, vyer över det pulserande Paris, en kamera som naglar sig fast vid ett fönster eller en öde gata.

"Andas ut, andas, in", uppmanar Mia Engberg oss i salongen, tydligt inspirerad av filmskapare som Marguerite Duras och varför inte Godard, som under franska nya vågen utmanade både filmkonsten och dess publik.

Resultatet blir en melankolisk berättelse om tid som har passerat. Liv som inte blev som det var tänkt. Eller så blev de precis som de var predestinerade. Teman som ansvar, frihet kontra ofrihet och ojämlikhet är centrala i det verk som tonar fram.

Ett thrillerartat spår om en ung prostituerad ukrainska känns nästan lite onödigt för att hamra hem poängen, men det ger också en lite mer akut känsla åt dramat, som i slutet känns mycket helgjutet.

TT