Filmrecension: Maffigt epos om konstens kraft

"The tourist" med Johnny Depp och Angelina Jolie kan vara 10-talets sämsta film. Att avsändaren var den tyske regissören Florian Henckel von Donnersmarck, som innan dess gjorde sådan succé med Stasi-dramat "De andras liv", gör på något vis uselheten nästan pikant.

Tack och lov har regissören nu gått tillbaka till sina tyska rötter igen. I "Never look away" utforskar han de smärtpunkter som har format det östtyska folket. Det är ingen liten uppgift. Historien spänner över flera decennier, från 1930-talet, då Hitler börjar trollbinda massorna, till sent 60-tal, då muren separerar öst från väst.

I inledningen går huvudpersonen, lille Kurt, med sin vackra, ironiskt nog mycket ariska moster, på museum och får lära sig att konst ska vara uppbygglig och tysk. Modernisterna är förpassade till skamvrån - fast mostern viskar att hon "gillar dem, men säg det inte till någon". Mostern är skör och blir så småningom inlagd på mentalsjukhus, samtidigt som nazisterna på allvar drar igång sin monstruösa utrensning av psykiskt sjuka.

Som en nästan magisk vändning visar det sig att kvinnan som Kurt så småningom ska förälska sig i är dotter till den läkare (Sebastian Kock) som gav mostern respass till ett dödsläger.

Utan att vara riktigt helgjuten (inte minst skildras alla kvinnor på ett till slut störande bröstfixerat vis) finns det verkligen mycket att uppskatta i den strax över tre timmar långa "Never look away", som snyggt skildrar hur historien (även på detaljnivå) har en tendens att upprepa sig.

I de totalitära system som den östtyska befolkningen fick genomlida, nazismen och kommunismen, användes konst i propagandasyften. Olika ideologier, samma förtryckande mekanismer. På ett helt oironiskt och härligt pretentiöst sätt visar Florian Henckel von Donnersmarck hur konst måste få vara helt fri. Det tål att upprepas i tider när politiker gör sig lustiga över "konstig" konst och börjar villkora konstens premisser.

Där har vi varit förr, om man säger så.

TT