Filmrecension: Kärleken och evigheten

Att borra ned näsan i mjukt babyhull och se en liten minihand omsluta ens lillfinger. Små, små fötter som tar sina första steg och tunna babykalufser i motljus under ljumma sommarkvällar. Tran Anh Hung ("Cyklo", "Norwegian wood") vet vad som triggar hjärtan och bjussar generöst på förtrollande vackra människor, bebisar och scener som i ett meditativt flöde, nästan helt utan dialog, onekligen tar fasta på livets gosigare aspekter.

Vi får följa en fransk överklassfamilj under cirka 100 år. Men perspektivet är extremt nischat. Det handlar om små stunder av intimitet i kvinnoliv, som cirklar kring barn och barnafödande. Historien är uppbyggd precis så översiktligt som en muntligt berättad släkthistoria kan vara: "Då och då föddes den och den. Hen gifte sig och fick åtta barn. Sen kom kriget och då dog tre av barnen".

Hur de gamla anfäderna kände och vad de egentligen ville med sina liv framkommer aldrig, faktiska personlighetsdrag anas bara glimtvis. Andra ambitioner än att få så många barn som möjligt är en icke-fråga.

Just reproduktion verkar vara Tran Ahn Hungs stora poäng och visst - att födas, föda och dö är onekligen rent existentiellt mycket relevant. Men det som skildras i filmen är livet som märklig mindfullness, tonsatt till klassiska hits, med en berättarröst som mest guidar genom de ständigt växande barnaskarorna.

"Allt som byggs upp kan raseras". Så säger berättarrösten och syftar på det ljuvliga och privilegierade familjeliv som Audrey Tautous rollfigur njuter av. Och som hon sedan förlorar i takt med att maken dör, kriget kommer och ena dottern går i kloster och - hemska tanke - aldrig får känna moderskapets glädje.

Men det är ju en helt annan sorts raserande som känns aktuellt i våra dagar. Nämligen de mödosamt åstadkomna rättigheter som kvinnor, och andra grupper, har tillskansat sig. De med kamp och reformer flyttade gränser som möjliggjort större kvinnoliv än bara det som handlar om att reproducera sig. Att 2017 välja att skildra moderskap så här ytligt, glorifierat och förljuget är faktiskt både förvirrande och provocerande.

TT