Filmrecension: Jimmy's Hall

Ken Loach är regissören som inte är rädd för att orsaka starka känslor. Sociala orättvisor exponeras utan omskrivning och en klump i magen är oftast att räkna med. Marginaliserade människor, situationer och strider verkar intressera honom allra mest och har undersökts i hjärtskärande, kritikerrosade och prisbelönta filmer som "Kes - falken", "My name is Joe" och "Sweet sixteen".

I "Jimmyâ??s Hall" är regissören tillbaka på Irland där han senast undersökte tematiken kring ett lands inre konflikter i guldpalmsvinnaren "Frihetens pris" (2006). I "Jimmyâ??s Hall" finns samma tankegångar som på ett större plan kretsar kring frågan om det verkligen är möjligt att ena ett folk.

När Jimmy Gralton återvänder till den irländska byn efter tio års ofrivillig exil i USA är det för att ta hand om gården och den åldrade modern. Men fattigdomen och den höga arbetslösheten har gjort byborna rastlösa, i synnerhet ungdomarna, och Jimmy övertalas till att - återigen - öppna den kontroversiella samlingslokalen där de kan dansa och spela levande musik. Men det gillas inte av prästen i byn som drar igång en hätsk kampanj för att stänga lokalen och helst av allt bli av med Jimmy som han anser vara en kommunist och en bråkmakare.

Det är svårt att riktigt förstå vad som är så upprörande med en samlingslokal och de till synes oskyldiga verksamheter som pågår där. Men detta är en historia baserad på verkliga händelser och givetvis är problemet inte enbart lokalen utan splittringen mellan byinvånarna, i synnerhet de med pengar och de utan. De som efter år av förtryck och sedan inbördeskrig vill hålla fast vid allt genuint irländskt och de som är öppna för andra influenser.

Men motivet bakom den fruktansvärda ilskan och hatet känns stundtals märkligt dunkelt underbyggt. Här finns en tydlig fiende men oklara avsikter. Självklart är dock allt välspelat med de små medlens magi, det vore inte Ken Loach annars, och berättelsen är historiskt intressant.

TT