Filmrecension: Good time

Connie Nikas har stora problem. Han har av oklar anledning plockat upp sin förståndshandikappade bror Nick från en behandlingssituation som verkar ganska bra för honom och tagit med honom på ett bankrån. En rad felbeslut senare är Nick gripen, Connie på fri fot med ett värdelöst byte och dessutom ligger han 10 000 dollar back.

Och då har förtexterna knappt slutat rulla.

Ja, det går undan i "Good time" och desperationen växer för varje minut. Genom en exceptionellt effektiv klippning, intensiv musikläggning och mycket snyggt foto skapas en stämning som hämtad ur en svettig feberdröm, inte helt utan komiska inslag.

Framförallt är det galet medryckande. Genom både bankrånet och en hjärtklappningsframkallande sekvens på ett sjukhus sitter man som på nålar. Med en perfekt rastlös energi tar sig Robert Pattinson runt i New York, på bakgator och i sunkiga lägenheter i jakt på lösningar. Jennifer Jason Leigh dyker upp i en ljuvlig biroll som bortkollrad flickvän, som snabbt blir lämnad när hennes pengakran sinar.

En viss tomhet infinner sig dock när det här filmiskt smarriga rejset mot avgrunden är över. "Good time" är på det viset verkligen en drömlik upplevelse: superintensiv medan den pågår, men den bleknar snabbare än man vill när den är över.

Regibröderna Benny och Josh Safdie får ändå sälla sig till skaran av brödrapar som det ska bli kul att fortsätta att följa.

Deras skapelse Connie är en märklig antihjälte, i grunden en djupt osympatisk småtjuv som utnyttjar människor utan att blinka. Han är nästan overkligt slug samtidigt som han är en komplett idiot. Ändå hejar man på honom, nästan ända in i mål. Kanske har det att göra med att hundar gillar honom och att han genuint älskar sin bror. Men lite har det nog att göra med Robert Pattinsons aura av storfilmsstjärna också, den lyser igenom hur mycket han än klär ned sig.

TT