Filmrecension: Flocken

I boken "En riktig våldtäktsman" skriver journalisten Katarina Wennstam att de flesta känner någon som har utsatts för ett sexuellt övergrepp, men ingen känner en förövare. "Och skulle jag få veta att någon jag känner är misstänkt för våldtäkt så skulle jag förmodligen reagera som jag tror att de allra flesta gör - med förvåning, misstro och förnekande. Inte i min närhet. Nej, nej."

Det är vad som händer i det svenska dramat "Flocken", när 15-åriga Jennifer anmäler sin klasskompis Alexander för våldtäkt. Inte kan Alex, killen som alla känner och gillar, ha gjort detta hemska. I stället blir det Jennifer som blir föremålet för hatet och hoten, som ifrågasätts och trakasseras. Samtidigt utmejslas ett annat offer: Alexander som plågas av samvetskval, men som inte har någonstans att vända sig med sitt behov av att bekänna.

Filmen är bland annat inspirerad av händelserna i ett litet ångermanländskt samhälle som skildrades i SVT:s "Uppdrag granskning" 2010. Där slöt invånarna upp bakom förövaren, trots att han dömdes i två instanser och senare våldtog ännu en flicka.

Regissören Beata Gårdeler bygger skickligt upp sin berättelse, med en intensiv tystnad som sipprar in i varje skrymsle. Förhören med Jennifer är enormt laddade scener, inte främst för det hon berättar om, utan för hur oändligt svårt det är för henne att få ur sig orden. Som publik kliver man rakt in i kropp, man känner krampen i halsen och flyktimpulsen i nervcellerna.

De unga huvudrollsinnehavarna imponerar, och det gör också Eva Melander i rollen som Alexanders mamma. I Guldbaggebelönade "Sebbe" spelade hon en mamma som överger sitt barn, i "Flocken" står hon för en annan sorts svek - oviljan att kännas vid sitt barns mörka sidor.

Men den verkliga skräckupplevelsen är Ville Virtanen ("Svinalängorna") som den välvillige prästen som aningslöst tar pojkens parti. Vetskapen om att han har en verklig förlaga räcker för att ge mig mardrömmar.

TT