Filmrecension: Eden

I början av 90-talet blev Paris epicentrum för en musikalisk explosion. Med utgångspunkt i rejvkulturen klev en rad unga artister och dj-ar fram och skapade musik som fick människor långt utanför Frankrikes gränser att dansa natten lång.

Scenens klarast lysande stjärnor var Daft Punk, en hemlighetsfull duo som skulle komma att erövra världen med robothjälmar och futuristiska poplåtar. Bandmedlemmarna Thomas och Guy-Man skymtar till ett par gånger i Mia Hansen Løves film - bland annat i flera roliga scener där de nekas inträde till klubbar på grund av att ingen känner igen dem.

Men "Eden" handlar inte om Daft Punk. I stället har regissören valt att skildra musikfenomenet "French touch" (som det döptes till av engelska musikjournalister) ur ett mer prosaiskt perspektiv. I centrum står Paul (Félix de Givry), en rejvare med dj-drömmar som når viss framgång, men också får sin beskärda del av motgångar. Under två decennier - från 1992 fram till nutid - får vi följa honom genom ögonblick av eufori och melankoli, triggade av kärlek och sorg, droger och musik.

Hansen Løve har skrivit manuset tillsammans med sin bror Sven, och även om namnet har ändrats så är det hans liv som filmen skildrar. Och det är verkligen ett liv som pågår på filmduken - inte ett filmdramaturgiskt bygge eller en mytologisk hjältesaga. Många av de avgörande ögonblicken utspelar sig inte i bild. I stället får vi se följderna av dem, ofta genom små subtila replikväxlingar och ögonkast. Det är gripande och djupt vemodigt, särskilt i de korta scenerna mellan Paul och hans bekymrade mor (spelad av den magnifika Arsinee Khanjian).

Mindre bra lyckas Hansen Løve med skildringen av musikens lockelse. Det är svårt att återskapa dansgolvskänslan, och här blir det mer ett nostalgiskt "du skulle ha varit där" över klubbscenerna än en verklig närvarokänsla. I stället är det i det bistra gryningsljuset som "Eden" kryper riktigt nära.

TT