Filmrecension: Djävulens jungfru

Just nu på HBO Nordic kan man se den suveräna serien "The handmaid's tale", som utspelar sig i en dystopisk framtid där kvinnor är utlämnade åt ett kvasireligiöst, stenhårt kontrollerande manssamhälle. Den är otäck eftersom scenariot inte känns helt osannolikt. Och varför skulle det göra det? Historien visar gång på gång hur kvinnor som genom ett trollslag kan förlora allt - sina familjer, sina ägodelar, sin värdighet, till och med sina liv.

Häxprocesserna är ett sådant exempel. Under en riktigt mörk period förföljdes och dödades kvinnor i hela Skandinavien. Åland var inget undantag och den här historien bygger på vad som hände under 1666 då en liten by på ön plötsligt "hotas" av trolldom.

16-åriga Anna (Tuulia Eloranta) är glad och vacker och uppvuxen hos byns kloka gumma, som är kunnig i örtlära och fungerar som barnmorska. Anna har snappat upp en del och försöker snärja en charmig men gift man som hon förälskat sig i. Samtidigt kommer en ny svensk häradshövding (Magnus Krepper) till ön. Han börjar snart se svart trollkonst och häxor i varenda vrå. Ivrigt understödd av den lokala våldtäktsmannen och prästen (Claes Malmberg), driver han igenom rättegångar med dödlig utgång för en rad kvinnor.

Inledningsvis är det en utmaning att ta till sig filmen, så som det kan vara med historiska skildringar. Repliker som: "Har jag sagt att du doftar som en ungbjörk om våren" är ofrivilligt distanserande. Skådespeleriet är ganska stelt och premissen känns bara så deppig. Snipp snapp snut - så vann patriarkatet på knock igen, liksom.

Ibland krävs det en otroligt välgjord produktion som "The handmaid's tale" för att man ska orka se eländet. Den långa speltiden gör inte heller filmen några tjänster. Men när historien väl fokuserar på hur den ofattbara paranoian resulterar i de irrationella "rättegångarna" som ledde till så många kvinnors död, då vaknar dramat till liv.

TT