Alkberg vill inte vara manligt geni

Det regnar utanför fönstren på Riche och Mattias Alkberg pratar om r'n'b'.

Det var där någonstans som idén till hans femte album "Olika personer" föddes. När han i fjol fick Ingmar Bergman-stipendiet och lade ankar ute vid karga Fårö passade han på att utveckla tankarna och göra "en annan slags skiva".

Och förändringen är påtaglig - på "Olika personer" finns inte ett enda fysiskt instrument, förutom kanske rösten och, som Alkberg själv säger, projektets andra halva Petter Granbergs själ. Men den markerar ändå ingen revolution. Alkbergs drivkraft har alltid varit att göra skivor han saknar. För honom har varken musiken eller texterna fungerat som terapi.

Det är en ganska omfattande presentation. Mattias Alkberg har rört sig i många sammanhang: Från The Bear Quartet till Mattias Alkberg BD, från poesi till politiska krönikor.

Musik som politik

Något som har förenat är politiken. Den är omöjlig att inte förhålla sig till, menar Alkberg.

"Olika personer" - där en hel rollbesättning förmedlar erfarenheter av ett samhälle på svaj - är inget undantag. Att skivan är elektronisk speglar allas lika värde; alla är vi ettor och nollor och "kött och blod och piss och skit ändå", som Alkberg skriver.

Hur ser du på musiken som politiskt instrument?

Saknar du ett politiskt anslag i dagens musik?

Han berättar att han kan sakna en försvunnen mystik.

Själv har han inget behov av att lyfta fram sig själv, varken off- eller online. Men han är ingen ensamvarg - tvärtom. Tre veckor på Fårö utan wifi var en ganska lagom sejour.

Tolkningsföreträde

Offentligheten har aldrig lockat, men någonstans hägrar positionen "det manliga geniet" - en illusion som han gärna undviker men inser att han kan trilla ner i.

Hur undviker du det?

TT