Trött jargong tar överhanden

För regin ansvarar Lars Melin. Med tanke på hur långsam och tråkig den första kvarten är hade det lika gärna kunnat vara Lars Lagerbäck.

Motståndare är dock inte August Strindberg, författaren, utan snarare publikens förväntningar, särskilt etablerade synsätt på hur en klassisk pjäs av denna dignitet ska gestaltas.

För att bryta ned förväntningarna används konsekvent illusionsbrott, dels tålamodsprövande tempofattigdom som tenderar att uppenbara nuets intighet, dels medvetet tafatt och billig scenografi. Skådespeleriet devalveras genom att gränsen mellan aktör och tekniker löses upp.

Men när så allt lagts i ruiner börjar det plötsligt röra på sig bland skärvorna och sophögarna. Fragment fogas ihop till små öar, vilka i sin tur växer ihop till nya helheter – landskap som speglar dramats grundelement på ett nytt och spännande sätt.

Så måste det naturligtvis gå till. För den teosofiskt orienterade livsvisdom som slår igenom i originalet från 1901, skulle ge ett melodramatiskt intryck om den inte mixats med nutida attityder och perspektiv.

När guden Indras dotter, under sitt studiebesök på jorden, uttalar sitt välbekanta mantra – ”det är synd om människorna” – associerar det således inte längre till metafysiskt orienterad lidandemystik, utan hellre till vardagsmänniskans tragikomiska vara.

Det är starkt av ensemblen att hitta fram till denna bärkraftiga existentiella kärnpunkt. Tyvärr förlorar den ofta sin densitet, mest för att skådespelarna har väsentligt lättare att skoja till det, än att ge resonans åt stråken av sorg och otillräcklighet.

Därmed reduceras föreställningen stilmässigt i hög grad till dråplig absurdism, medan de embryon till nervigt mångfacetterad konst som skymtar i skarvarna sällan ges möjlighet att bryta fram.

Fast det beror på vem som för ordet. När Frederik Nilsson agerar, i rollen som advokaten, kan det hända att existensens stora frågor aktiveras och blir angelägna. Plötsligt hamnar fokus på individens begränsningar: äktenskapets hämmande plikter, bundenheten till samhällsklass och orättvisor i största allmänhet, samt åldrande, sjukdom och död. Det måste till en trollkarl med balanssinne för att i den skruvade ramen ge allvar och eftertryck åt sådana vyer.

De övriga skådespelarna ger som regel ett mer endimensionellt intryck, hänvisade till sammanhang där de placerats. Lars G Svenssons officer ger rytm och stadga åt föreställningen, när han repriserar utläggningar om sin längtan efter kärlek, ständigt lika obesvarad.

Sven Olof Jansson och Tove Wiréen hävdar sig som dråpliga krumelurer, inte minst när de iförda flytvästar drar fram i en gigantisk svan, samtidigt som de glänser som uttolkare av dansbandspoesi. Till Elin Bornells meriter, i rollen som diktaren, hör förmågan att parodiera en estradpoet.

Ibland spritter verkligen uppsättningen till med överraskande upptåg och teatertekniska finesser, dock inte så att dessa förmår att vitalisera formen fullt ut. Påhittigheten berikar och göder de fantasieggande marginalerna, men eftersom inte infattningen korresponderar med ett starkt och urskiljbart centrum, riskerar den att framstå som påklistrad.

Mycket av den potentiella tätheten sipprar iväg, eftersom så pass många scener vilar på monologer, medan allt annat vilar.

I originaltexten bygger spänningen mycket på nyfikenhet och förundran, på så sätt att Indras dotter förväntas vara en ung varelse, som häpet konfronteras med det givna. Lars Melin har i stället gett rollen till Gunilla Larsson, vars mogna framtoning ofta ger ett malplacerat intryck.

Därför finns det inte någon egentlig motvikt till den defaitistiska pessimism som präglar jargongen i dramat. Trots allt lekfullt mixtrande med teaterkonstens alla medel mynnar därför föreställningen ut i en trött suck.

Peter Grönborg