Stort skådespeleri i Påklädaren

Någon säger att det trots allt finns hopp och teaterns inspicient i Carina Boberg bräckliga gestalt utbrister: Det är en sjuka att hoppas!

Så då är jag väl lite sjuk, men jag hoppas att den föreställning där teatersällskapet våndas, Påklädaren av Ronald Harwood på Göteborgs stadsteater, ska få framgång och stor publik. Det är en uppsättning som gör en akut medveten om att man befinner sig på teatern för att man älskar den. Sedan må Sven Wollter som den gamle skådespelaren ösa sitt etter över kritikerna, de hjärndöda impotenta asen.

Sven Wollter ja, han är långt över sjuttio och man blir lite orolig när han kommer in i nattskjorta och det börjar plaska mellan fötterna på honom. Det visar sig att han kommit direkt från sjukhuset i regn för att göra sin plikt mot publiken. I pjäsen alltså. Och även om den wollterska rösten mer än någonsin skrovlar som av gravrost i halsmandlarna, så är det inget fel på vitaliteten när han suger åt sig uppmärksamheten och gottar sig i publikens varma samförstånd. Han visar också prov på en spröd ömtålighet som hittills varit mycket osynlig i hans uttrycksrepertoar.

Ensam får han inte dominera, han matchas av Tomas von Brömssens påklädare som lockar, leder, hotar och tvingar sin arbetsgivare att än en gång, trots att replikerna är tappade och sminket är för fel roll, samla ihop sig och åter träda fram i det rampljus som lyser in mot den scen på scenen där kvällens föreställning i föreställningen spelas. Om den nu blir av vill säga. von Brömssen är helgjuten i rollen, hans kropp är ord som blivit kött och han excellerar i sin alldeles speciella förmåga att med kroppen registrera och närmast dansant, fast med småsmå rörelser, liksom illustrera innehållet i de repliker som utväxlas. Och ingen kan få så mycket sagt som han utan att säga ett ord medan han står still med ryggen mot publiken.

Stort skådespeleri alltså, och en pjäs som är underhållande på ett lite dammigt engelskt vis samtidigt som den ansluter till traditionens eviga fråga om teaterns betydelse och dess funktion som ofrånkomlig livsmetafor. Eva Bergmans uppsättning är genomprofessionell, stabil och effektiv, handlingen drivs fram i lagom takt (vad tråkigt det lät, men det är så viktigt), skrattet och tragiken går hand i hand, riktigt sorgligt blir det när påklädaren till slut får ge uttryck för den kärlek som drivit honom genom sexton års både ömsinta och brutala omsorger

De båda gubbarna får ett kompetent understöd av framför allt Marie Delleskog som spelar den gamle skådespelarens något yngre hustru, som han fått allt svårare att orka bära fram på scenen som den döda Cordelia. Carina Bobergs inspicient har också en fruktlös kärlek att bekänna medan Maya Rung, Evert Lindqvist och Sigmund Hovind gör sitt i rollerna som skådespelare vid den fattiga kringkuskande teatern. Som när ett bombanfall drabbar staden där de befinner sig och de stolt bestämmer sig för att spela ändå.

Scenografin består av höga ridåer, vad annars, och inte mycket mer, ett sminkbord, en soffa. Svart och rött, kvinnor i grå dräkter med krigsårsbreda axlar –von Brömssen gråmelerad i väst och stramt förkläde, Wollter i miserabla sjukhuskalsonger men också i Lears mantel och krona. I ett som allt: helgjuten teaterunderhållning. Kanon!

Christian Swalander