Levande samspel, men ibland tar farsen över för mycket

Skratten blir många, de skulle blivit ännu fler om inte de känts så nära och så aktuella att skrattet fastnar i halsen. Den tyske dramatikern Thomas Josigk avslöjar oförväget de cancersvulster som vuxit fram jämsides med vår västerländska civilisations moral.

Pjäsen som hade urpremiär i Tyskland 1994 känns mycket aktuell, dock har det, inte minst i Sverige skett en emancipation av synen på kvinnor och homosexuella, som gör att vissa utspel känns lite överdrivna desto fler känns skrämmande.

Som publik blir vi ständigt överraskade av de mest otroliga infall och alla är med i helheten, skådespelare, sufflös och scenarbetare. Infallen kräver nämligen ständig renhållning av såväl repliker som scenutrymme, precis som vårt eget samhälle. Det går till och med så långt att sufflösen gör uppror mot de friheter skådespelarna tar sig.

Vi blir också trollbundna av språket där översättaren Magnus Lindman lyckats balansera mellan det absurda och det dogmatiska på ett strålande sätt, det känns äkta och mycket nyansrikt. Med andra ord en beundransvärd översättning.

Det är svårt att säga att regissören Richard Turpin styr hela pjäsen med fast hand för det känns ofta som om det hela spontant improviseras fram men just det visar ju på en mycket säker regi.

Det är en glädje att se ensemblen i detta levande samspel där alla lever sig in i sina roller och får stöd av de idérika kostymerna av Gill Marshall och av Sören Brunes mycket organiska scenografi. Det farsartade tar dock i enstaka avsnitt över väl mycket för min smak.

Helheten är engagerande och imponerande och det är sällan vi som publik bjuds på så många häpnadsväckande överraskningar.

Vibeke Carlander