Komik och blodigt allvar

Och det gäller både manuskript och skådespelare. Det är till och med Sverigepremiär för pjäsen. Bara en så’n sak!

Den tyske författaren Roland Schimmelpfennig befinner sig mitt i vår tid, något som märks av hans dramatiks ämnesval. Han är dessutom en mycket driven dramatiker som vet vad som krävs för att ett skådespel skall fungera med tanke på den sceniska formen. Det kan tilläggas att åtminstone Gyllene Draken är rejält krävande för skådespelarna.

På scenen agerar fem skådespelare. Dock är rollerna desto fler och det betyder naturligtvis ett ständigt och snabbt skiftande av karaktär och även kön, något som ensemblen mer än väl lyckas med. En annan utmaning är scenväxlingarna med snabba övergångar och också här flyter det hela smidigt. Regissören Anna Sjövall har verkligen förmått det hela att fungera i en pjäs med oavvisligt krav på tempo för att inte hamna i longörens bakvatten.

Handlingens centrum är förlagd till en asiatisk restaurang någonstans i västvärlden. I dess trånga och osunda kök arbetar en nyanländ yngling från Kina. Han tillhör de papperslösas skara med allt vad det innebär. Nu har han fått en fruktansvärd tandvärk vilket personalen skall avhjälpa på olika sätt. Bland annat förekommer en rörtång. Dessa scener innehåller mycket av burlesk komik men mynnar ut i ett tragiskt allvar som så att säga ställer det rika samhället till svars.

Just detta, att tvinga publiken att vakna till insikt om världens grymhet och inte låta sig dövas av teaterillusionen, just detta är uppenbarligen viktigt för Schimmelpfennig. Ty genomgående använder han sig av Bertold Brechts numera klassiska fjärmningseffekt, vilket kort och gott betyder att bryta illusionen genom olika knep. I Gyllene Draken händer bland annat att skådespelarna vänder sig direkt till salongen och talar om vad som händer på scenen.

Samtidigt sker parallellhandlingar i händelseförloppet. En flygvärdinna undrar vad hon skall göra av den utdragna tanden som hamnat i hennes thaisoppa, en kariesangripen framtand som får ett laddat symbolvärde; paret som till mannens förtrytelse väntar tillökning; ett äktenskap som brister. Välfunnet är variationen på fabeln om myran och gräshoppan, där fabeln övergår till att gälla utnyttjandet av en annan människa i scener av det grymmaste slag.

Således – det är ett härligt samspel som de fem presterar där samtliga mejslar ut den ena karaktären efter den andra. Till detta kommer Carina Perssons raffinerade ljussättning som antyder olika stämningar och miljöer. Och – slutligen – Charlotta Nylunds scenrum med sin fond av ett blått klot omgivet av ett collage av landskartor. För det handlar ju mycket om att färdas långt, antingen man är flygvärdinna eller papperslös flykting från Kina. Så småningom sköljer blod över scenens vita trappor, tragiken är slutet på historien och en påminnelse om den mätta människans utnyttjande av den hungrande.

Bo W Jonsson