Förföriskt frisk Rossinitolkning

Först och främst nyfikenheten på själva operahuset från 1778, som hör till ett av världens främsta, och inte minst för att vår jubilerande tenor, Jussi Björling, hörde till dem som fick sjunga där på 1950-talet, till milanesarnas stora förtjusning. I foajén mötte fyra marmorstatyer föreställande Italiens främsta operakompositörer: Verdi, Rossini, Donizetti och Bellini. I salongen strålade guld och rött i kapp där särskilt de spektakulära boxarna i sex etager glänste intensivt dramatiskt och djuprött. Ridån var magnifik med guldfransar som släpade med tungt gung. En tredimensionell upplevelse som lovade gott inför en melodram från 1819 av Rossini. Med ”La Donna del Lago” var Rossini först ut att förlägga handlingen till Skottland. 20 år senare fanns det 25 italienska operor med handlingen förlagd dit. Däribland är Donizetti’s ”Lucia di Lammermoor” mest känd.

För det andra var det en av dagens stjärntenorer, Juan Diego Flórez, som lockade. Han kommer från Peru och håller på att erövra operascenerna och publiken världen över med sin briljanta bel canto stämma.

Här fick han gestalta en ädelmodig kung George V, som i början av 1500-talets Skottland kämpade med andra småkungar. Alldeles som man på 1800-talet gjorde i Italien!

Redan i första scenen, när han mött Elena som tror att han gått vilse, bestämmer de i duetten Scendi nel piccol legno att han skall följa med henne hem. Men han döljer sin verkliga identitet för henne. Floréz och DiDonato smälter här samman till en enda glittrande stämma som utgör en av kvällens höjdpunkter.

Handlingen rullar vidare och George V blir förälskad i Elena. Men hon älskar Malcolm, vilket hennes pappa Douglas inte gillar. Han har en annan friare, Rodrigo, på lut, som dock omkommer i en strid. Det blir George V som vinner kriget, och han tar både Malkolm och Douglas till fånga. I ett förtvivlat läge vänder Elena sig till den man hon en gång gett husrum. Han har tidigare lovat att föra henne till kung George V, och där vill hon nu be om nåd för sin far och sin älskade Malkolm. Den stora dramatiken när Elena så småningom förstår att det är hennes gäst som är kung George V följs av att kungen befriar sina fångar Douglas och Malkolm och till sist ger de unga älskande sin välsignelse. En storslagen gest, som pekar på Rossinis politiska fingervisning om fred och uppoffringar för sitt lands skull.

I den fullständigt halsbrytande koloraturen har Rossini här satt sitt signum med crescendon och häftiga tonsprång därtill. Långa tider har det inte gått att framföra operan på grund av svårigheter att besätta rollerna. Nu har vi Diego som klarar cavatinan Oh fiamma soave med bravur. Hans klart klingande tenorstämma visade prov både på styrka och balans och förbluffande uthållighet i den kärleksförklaringen till Elena. I kvällens byxroll hörde vi Daniela Barcellona, som också hon sjöng ut sin kärleksförklaring till Elena med stor pondus. DiDonato, som har en varmt klingande mezzosopran, hanterade denna med fullständigt kontrollerad teknik. Koloraturen svävade fritt, till synes lika lätt som Rossini trollade fram sina operor i en rasande fart.

I denna uppsättning har man prövat på att förnya sig med en kör där männen bär frack och damerna långa slanka sidenklänningar. Det skar sig envist mot de arkaiserande, metallglänsande vapendräkter som bars av huvudpersonerna och var lika misslyckat som de beslöjade statister som gestaltade huvudpersonernas förflyttning, i avsikt att överraska med snabba scenbyten. Men förvirringen saknades i orkesterdiket där det rådde strängaste disciplin, i ett tempo som efter de första jagade tonerna lugnades ner till en förföriskt frisk Rossinitolkning. Med Elenas fantastiskt vackra rondo Tanti affetti och med hela kören samt trumpetare på scenen i Fra il padre avslutades så detta drama sångligt på högsta internationella nivå. Och jag har fått ett tredje skäl att se denna opera. Joyce DiDonato.

Helen Axelsson