Djärvt om utsatta män i Billy Budd

Men där La Cage aux Folles ägnar sig åt gay-glamour styrs handlingen i Billy Budd åt det tragiska hållet.

I ett samhälle där denna sexuella läggning är belagd med straff och förbud ser Britten med klar blick de negativa konsekvenserna.

Musiken talar sitt tydliga språk när han i dissonanta och kaotiska orkesterklanger tolkar Melvilles berättelse. Tillsammans har de skapat ett verk som på djupet skildrar två människors vanmakt inför samhällets dömande attityd.

Den välrenommerade officern Vere, här i välklingande tenoren Zachariassens behärskade tolkning, dukar under för kravet att lyda lagen, när etik och moral i stället talar för att benåda den orättfärdigt anklagade Billy Budd. Och den grymt osympatiske Claggart, som i slutet av första akten klargör hur hans fördärv av naturen har vänt hans kärlek till ondska.

Clive Bayley, som likt Peter Mattei följt med uppsättningen från Frankfurt, gör en rutinerad och magnifik insats där hans basstämma definitivt kommer till sin rätt. Ondskan har satt sina vassa klor i honom när han bestämmer sig för att förgöra den oskuldsfulle Billy Budd. Och publiken ryser av obehag.

Föreställningens klart lysande stjärna är förstås Peter Mattei. När han i Billy Budds oskuldsfulla roll ger prov på hisnande akrobatik, både på plint och vokalt, kan man inte annat än stanna upp i total beundran för denne fullfjädrade artist, som skickligt tämjer sin barytonstämma i verkets komplicerade rytmik. Det är guldglans i både dramatisk och lyrisk skönsång.

Allra mest gripande blir hans insats i andra akten, där han fått veta sin dödsdom, och likt ett oskyldigt barn begrundar sitt öde. Ensam och i iskall belysning – en scen som biter sig fast djupt i hjärterötterna.

I denna iscensättning finns dock en problematik när regissören förlägger handlingen till en internatskola, men där librettot tydligt talar om ett marint uppdrag, och scenlösningen med de två våningarna snarare för tanken till ett fängelse. Ur denna lätta förvirring framstår dock tydligt att det handlar om vad en isolerad grupp män utsätts för. Pennalismen yttrar sig här snarare som den marina överhöghetens grymma bestraffningsmetoder än som internatskolors kamratuppfostran.

Billy Budd var en älskad och omhuldad individ, som dock hade ett handikapp vilket ledde till hans grymma öde. En fråga om var gränsen mellan lag och moral bör befinna sig biter sig obönhörligt fast.

Med Brittens rikast orkestrerade opera, till sitt yttersta konstnärligt gestaltad, och med en dynamiskt ledd orkester, har Göteborgsoperan åter nått svindlande höjder. En djärv satsning som bjuder på oanade musikaliska upplevelser.

Helen Flensburg