Dansföreställning med flera inbyggda problem

Idag lär nästan samliga världens länder ha gjort det.

Nog finns det anledning att hurra åt detta. Men vad kommer ut av att arrangera ett drygt 40 minuter långt väckelsemöte kring konventionen? Frågan måste ställas eftersom det knappast går att beskriva dansföreställningen Move 3 som något annat än just det.

Camilla Ekelöf och Aloyce Makonde har koreograferat en triumfatorisk glädjeyttring, i vilken vuxenvärlden bröstar sig och råkar i extas över sin barnrättsliga formuleringskonst.

Det dröjer inte länge förrän det blir osmakligt. För det som stadfästes i de så kallade artiklarna, är inga magiska formler som med ens förändrar de villkor som många barn lever under. Tvärtom råder nöd och lidande, även i Sverige. Ett tag såg det ju till och med ut som om barnfattigdomen var på väg att bli en stor politisk fråga.

Genom att så konsekvent blunda för barnens realiteter, reduceras inte bara Move 3 till en spänningslös abstraktion, utan riskerar också att kantra över och bli ett cyniskt spektakel.

Sedan spelar det mindre roll att den i huvudsak rytmbaserade musiken ofta besitter hypnotiska kvaliteter, samt att både de svenska och tanzaniska dansarna ger övertygande bevis på sitt tekniska kunnande

Det finns också problem med föreställningen på det rent dramaturgiska planet. De elva dansarna föreställer företrädesvis exercerade tjänstemän, vars uppdrag kan sägas vara att marknadsföra barnkonventionen. Eftersom de inte agerar mot någon identifierbar motpart, eller mot någon kontrahent överhuvudtaget, uppstår aldrig någon engagerande episk energi.

På så sätt ger den hänryckning de uttrycker ett grundlöst och malplacerat intryck. I den mån uppsättningen kan tillskrivas en kontur, skulle det väl vara att den ger självrättfärdigheten ett ansikte.

Peter Grönborg