Dadaistiskt kaos på Dramaten

Den sedvanliga kontinuiteten hos ett drama är här frånvarande och i stället ersatt med något som liknar relativt fristående tablåer. Därför visas ett så gott som naket scenrum, bortsett från en fondridå, bakom vilken ett mindre ambulerande scenutrymme uppenbaras med starkt bländande ljus riktat mot publiken och där stundom, som det tycks, olika scener prövas, förkastas eller godtas av skådespelarna. Rollerna framställs som identitetslösa och representerar skiftande hållningar allt efter som.

När Andreas Rothlin Svensson högtidligt och med hjälp av sax strimlar en mängd porträtt, bland vilka Marx och Che Guevara kan urskiljas (övriga går ej att identifiera, åtminstone inte från rad 7), kanske detta föreställer vad man brukar kalla en nedmontering av framför allt politiska idoler. Ideologiernas död med andra ord. Eller när en naken kvinna släpar sig fram över scenen och en likaledes naken man livlös dimper ner från takhöjd, kan det möjligen illustrera den lilla människan, utblottad av kapitalismens härjningar?

Till detta kommer pjäsens tyngdpunkt lagd på långa monologer, bland vilka en innehåller några sidor ur Marx Kapitalet. Per Grytt gör en strålande prestation; han skall inte bara memorera Marx krångliga ordmassa utan också framföra den i ett veritabelt tempo furioso.

Överhuvudtaget har skådespelarna en svårbemästrad uppgift men klarar den mycket professionellt. Det är som om regissören Mellika Melouani Melani tagit fasta på Jelineks misstänksamhet mot språket, som om den språkliga begripligheten får stå tillbaka för en ljudmassa i egen rätt. Kanske.

Jodå, föreställningen bjuder på många lustfyllda poänger. Dock – ackompanjerad av skärande gnissel och briserande ljudbomber är det som om den ingenstans har att ta vägen, förlorad i ett svårgenomträngligt töcken. Låt säga så här: en förening av dadaistiskt upptåg och en sorts språkmaterialistiska åthävor.

Bo W Jonsson