Intensivvård - dåligt för livskvaliteten?
SVENLJUNGA/GÖTEBORG
Mona Ringdal från Svenljunga disputerar i dag i omvårdnad. Hon har forskat på hur svåra minnen från tiden på intensivvårdsavdelning kan påverka resten av livet.
– Man vet att patienter kan få hallucinationer och vara mycket rädda under vårdtiden. Men man kanske inte har trott att det kan påverka livet i så många år efteråt, säger Mona.
Patienter kan tro att personalen försöker skada dem, de får hallucinationer och ha minnen av saker från vårdtiden som aldrig har hänt.
Mona har ställt frågor till cirka 240 patienter, och 18 av dem har hon djupintervjuat. Uppföljningen är gjord i fem år efter vårdtiden.
– De som hade haft sådana här upplevelserna mådde mycket sämre än de som inte haft dem, säger Mona.
Och en del av dessa hade ytterligare sämre livskvalitet. Men inte de som man trott förut.
– De som lider mest efteråt är de som legat inne en kort tid och som lever ensamma. Hittills har man trott att det var de mycket svårt skadade och som legat länge på sjukhus. Så resultaten i forskningen kanske kan göra att man riktar in hjälpen på andra grupper, säger Mona.
I dag arbetar Mona mest med undervisning på utbildningen för intensivvårdssköterskor, och forskningen är en väg att ge dem en bra förberedelse för yrkeslivet.
– Om det inte finns forskning om hur vården bedrivs eller vad som är betydelsfullt, så kan man inte hävda att patienterna behöver mer omvårdnad heller. Jag vill ge studenterna beredskap att orka med omvårdnaden och att ge empati, säger Mona.
Då Mona började arbeta som sjuksköterska på 70-talet, fanns mycket mer tid för patienterna än i dag. Nu har det kommit in mer teknik som tar över arbetet. Hon önskar att de här patienterna som fått så försämrad livskvalitet får mer hjälp.
– På några få sjukhus har man uppföljningssamtal, där patienten får komma tillbaka till avdelningen och prata om sina upplevelser. Ibland skriver personalen dagbok, så att de kan få jämföra sina minnen med vad som faktiskt hänt. Det här skulle vara bra att ha på fler ställen, säger Mona.
