Vi kallar dom galningar

Ibland uttrycker vi oss oerhört slarvigt. Inget konstigt med det. Så har vi alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra så. Vi säger ju t.ex. ofta att han eller hon kan inte vara riktigt klok som gjort det där som då är uppe till bedömning.

Men så har vi ju också personer som inte är som de flesta är. Jag tänker då i första hand på personer med psykisk funktionsnedsättning samt andra vilka lider av någon psykisk sjukdom. Allt blir då plöstligt så allvarligt. Och visst är det på det viset, även om det också i det sammanhanget kan förekomma "lustigheter".

Aldrig skall jag t.ex. glömma den person som stod åtalad för att nästan ha tagit död på två personer från socialtjänsten. De hade blivit utsatta för mycket allvarligt knivvåld. Lyckligtvis hade båda två överlevt, men en sådan upplevelse som de båda tvingats genomlida sätter givetvis spår i den egna själen.

Då målet ropades på kom den tilltalade (psykiskt sjuk) in i rättssalen och då han plötsligt la märke till de två personer vilka han nästan knivdödat lyste hela hans ansikte upp. Äntligen - så kändes hans ansiktsuttryck - kände han igen några personer (även om de tidigare varit hans offer) i den främmande domstolsmiljön. En oerhört märklig upplevelse för alla oss andra.

Det här är ett stort och reellt problem för domstolar. Vi hanterar människor som utifrån psykiska aspekter ligger långt utanför vad lagen egentligen är tänkt att omfatta. Och ändå måste lagen (straffrättsliga bestämmelser) på något sätt omfatta dem. Det är svårt, för att inte säga hart omöjligt att hantera dylika situationer som dock tyvärr blir allt vanligare. Något som med all önskvärd tydlighet framgår av artiklar i våra medier.