Vem fan är Sven-Åke ??????

Det här med förnamn är tydligen oerhört viktigt och hur känsligt är det inte för att markera trender. Just nu vet jag inte vilka namn som ligger rätt i tiden, men häromdagen läste jag om en kvinna som ville ta namnet OGIFT, dock som efternamn. Hon fick emelertid nobben av namnmyndigheten.

Då jag gick i småskolan - vi är alltså tillbaks till 50-talet - hette alla mina kamrater, om de var tjejer, Eva, Lisbet, Karin, Birgitta och Gunilla. Bland killarna hade dubbelnamnen smugit sig in. Jag vet inte exakt när det hände, men redan då önskade jag att det aldrig hade hänt, men det hade det. Intill mig satt alltså Jan-Åke, Per-Olof, Hans-Åke och sedan då turen kom till mig att fråga mig om namnet svarade jag att mitt namn var Sven. Bara Sven, frågade lärarinnan, och jag bedyrade att det skulle vara bara Sven och inget annat.

Därefter började min schizofrena tillvaro. Jag var ju inte döpt till Sven utan till Sven-Åke. Mina föräldrar visste det mycket väl och fortsatte livet ut att kalla mig just för dopnamnet. Själv valde jag en annan väg redan i förste klass och varför vet jag inte riktigt. Jag tror att efter att på raken ha hört uppräknade alla dessa -namn hade jag fått nog. Det var liksom töntigt redan då för en sjuåring. Därför svarade jag Sven och vidhöll också den vita lögnen.

Med mina föräldrar gick dubbelnamnet i graven. Det var nästan på det viset att min mor mot slutet också började att kalla mig Sven, även om det var, som jag uppfattade det, med stor tvekan. Hon hade nog en svaghet för dubbelnamn för min far som var döpt till Edvin benämnde hon alltid Sven-Edvin. Nu är Sven-Edvin borta och definitiv också Sven-Åke. Den senare saknar ibland sin far Sven-Edvin, men aldrig sitt dopnamn. Sven har helt tagit över min personlighet och Sven-Åke har för alltid lämnat min kropp.