Trick or treat

Det var hösten 1969 som jag första gången i mitt liv hörde just uttrycket "trick or treat". Jag var i U.S.A. och bodde under ett års tid hos en familj norr om San Fransisco i Californien. Vid just den här tiden gick vi då några ungdomar från hus till hus och då husägaren öppnade ytterdörren skrek någon i gruppen de här orden. Alla hade vi masker.

Ärligt sagt begrep jag inte mycket av det hela. Jag följde liksom bara med och hade kul under den tiden. I Sverige hade vi då inget speciellt Allhelgonafirande med undantag för religiösa inslag. Jag hade då aldrig sett några pumpor (i Skåne fanns inga) och det här med att klä ut sig och gå omkring och skrämmas var fullkomligt okänt.

Lustigt att vi på kort tid kan importera de här amerikanska grejorna. I och för sig är det inget nytt, för hur många cowboy-filmer har inte jag sett som ungdom. Nu så här i efterhand kan jag tänka att amerikanarna måste vara helt fantastiska på marknadsföring. Hur många har inte sprungit omkring i indiankläder och med puffran i handen ropat pang-pang. Tänk att med sådan framgång kunna exportera närmast ett folkmord på den indianska befolkningen.

Den här helgen, då vi bl.a. besökte Erikas syster och hennes familj har jag av hennes barn fått reda på att "trick or treat" i svensk variant heter BUS eller GODIS. Hennes småpojkar sa det med en sådan självklarhet att man lätt skulle kunna tro att vi här i landet alltid haft den här seden. Där satt jag dock och visste något helt annat.

Själv vet jag inte riktigt hur jag skall förhålla mig till det hela. Dock tycker jag att i tråkiga november är det aldrig fel med något som lättar upp stämningen och därtill är det underbart vackert då jag tittar ut över kyrkogården Sankta Birgitta och ser tusentals levande ljus fladdra i mörkret. Lite förening av amerikanskt och svenskt kan kanske i detta fallet vara rätta medicinen.