Synden straffar sig genast
Nu är det bevisat. Det jag skrivit i min bloggrubrik. Och tyvärr är jag den skyldige och givetvis den som också blivit straffad.
För ungefär en halvtimme sedan smög jag in i Emilys ("min" trevliga notarie) rum och nallade till mig några mandlar. I och för sig hade jag kanske fått hennes tillåtelse, men det kändes ändå lite skurkaktigt att utan hennes vetskap smyga in på hennes rum, lite försiktigt öppna hennes låda för att därefter förse mig med en handfull av de allra godaste av sötmandlar.
Men se det skulle jag alls inte ha gjort. För mot slutet av min stulna måltid kändes något konstigt i munnen. En mandel verkade ovanligt hård. Inte kan väl en mandel vara så hård, hann jag tänka, just innan jag spottade ut inte en mandel men väl en bit av en tand. Just den tand som tandläkaren håller på att bearbeta med en rotfyllning. Det har väl helt enkelt blivit för mycket av uppmärksamhet för just den tandstackaren.
Eller så är det på det viset, kanske troligare, att någon ovan där lagt märke till mitt smått ondskefulla tilltag (mandelstöld) och därefter önskat markera mot mig - en lagens man - att så där gör man bara inte ostraffat. Och straffet kom direkt. Nu har alltså tandläkaren fått ytterligare ett problem. Vad ska nu göras med den stackars tanden, som sitter så långt in i käken att jag knappt kan se tanden. Men med tungan kan jag känna att så där som den nu känns har den aldrig tidigare känts.
Ja, snacka om snabbt utdömt straff. Effektivitet när den är som värst och jag kan bara konstatera att i fråga om snabbhet ligger jag för egen del verkligen i lä.
