Superstarke, underbart mjuke Övermannen

För många år sedan sjöng skånska Siw Malmkvist hur hemskt det kunde te sig för en kvinna som i stort sett skulle göra allt från att vara självständig karriärkvinna via hushållsslav till att sedan förvandlas till förförisk älskarinna. Hur rätt hade inte Siw i många avseenden (dock givetvis inte alla), men hur är det då vad gäller män.

Självklart finns det inte ett svar, kanske t.o.m. lika många svar som det finns män. Men om många krav ställs på kvinnor så ställs det nog ungefär lika många krav på män. Går vi tillbaks i tiden till 1950-talet eller i början av 60-talet så var kärnfamiljen den förhärskande med mannen som the "breadwinner" och hustrun som hemmafru. Denna bild har därefter framförts som ett avskräckande scenario som vi på inga sätt vill återvända till. Och ändå tror jag att en del personer nästan skulle vilja ha det på det viset, även om de av politisk korrekthet inte vågar dryfta något i den stilen.

Nu tror jag alls inte att vad som då gällde skulle kunna vara bra idag. Om några dagar skriver vi 2010 och det som var gällande för 50 år sedan kan bara inte vara särskilt passande idag. Men ändå tror jag att vissa saker då kanske var optimala, medan merparten självklart inte var det utifrån dagens synsätt.

På 60-talet och framåt lanserades alltmer den s.k. mjuke mannen. Han var närmast motsatsen till vad som tidigare gällt. Men det konstiga i det hela är dock att den riktige mjukisen aldrig verkade särskilt populär hos mosatta könet. Det var som om många kvinnor önskade den tidigare mannen men med helt nya egenskaper. Karlen skulle vara lika hemtam i köket som under motorhuven. Vidare skulle mannen ställa upp för barnen, men samtidigt göra en egen karriär. Plötsligt blev mannen nästan den kvinna som Siw tidigare hade sjungit om.

Och alla dessa motsatser går nog inte att förena i en och samma kropp och det oberoende av kön. Att vi sedan kan ha en intresseriktning är nog så viktigt, men vanligtvis bör vi nog nöja oss med något mindre än det fullkomliga.