Snart kommer tiden

I ett lokalradioprogram stod skådespelaren Lars G Svensson och jag och hängde vid samma bord. Eftersom vi båda är lättpratade kom vi snabbt i samspråk med varandra. Det visade sig då att Lars egentligen ville bli jurist, men blev i stället skådespelare. Själv ville jag, åtminstone från början bli skådespelare, men blev i stället jurist. Ja, så kan det tydligen gå.

För några kvällar sedan var Erika och jag och såg den absurda komedin Snart kommer tiden. Den tillfälliga teaterlokalen i Väveribolagets tidigare lokal är helt suverän åtminstone för en pjäs av det här slaget. Lägg därtill att publiken och ensemblen befinner sig bokstavligen på samma plats. Inga avstånd alls finns emellan oss och det uppskattar jag verkligen. Snacka om närhetskänsla.

Att gå på teater är ett sant nöje. För en tämligen (för att inte säga mycket) liten peng bjuds då på en föreställning som på något sätt gör dig, åtminstone mig, glad och upprymd. Och den känslan har jag egentligen föga att göra med pjäsvalet. Att bara sitta där i halvmörkret och uppleva människor - skådespelarna - göra sitt bästa känns närmast som en ynnest. Tänk vad skådespeleriet genom historien betytt för oss människor. De agerande visar oss andra på de känslor och liv vi själva har och bär på. Vi får förmånen att se oss själva så att säga utifrån. Det om något känns nyttigt i synnerhet om man som jag vill ha lite ökad distans till sig själv.

Jag är verkligen glad, Lars, att du valde bort juridiken och satsade på skådespeleriet. Möjligt är att du även blivit en god jurist, men därom vet vi inget. Dock vet vi att du som skådespelare gör dig förträffligt bra.

Pjäsen då? Jo, den var bra, men inte vet jag om den var särskilt absurd. Ibland tyckte jag nog att den delvis påminde om mitt eget liv, men det kanske säger mer om mitt liv och leverne än om själva teaterstycket.